Zluggo berättar historien om Bizex-b

jag bad min vän Larz Gustavsson, en gång i tiden sångare i Bizex-b, historien om bandet. Sen ville jag såklart ha 100 låtar som han gillade i ungdomen, alla fanns tyvärr inte på Spotify, Bugs, Quiet men, DR Zeke, Kriminella gitarrer och Rude Kids är tyvärr väldigt underrepresenterade där. men nu släpper jag in Larz / Peter Alzén

Det började sent 1979. Eller tidigt 1980. Minnet sviker mig. Egentligen började det ännu tidigare. Sommaren 1977. Expressen skrev om punken i London och visade bilder på punkare. Märkliga figurer, tyckte jag. Läste dock artiklarna. Hösten 1978 hörde jag punk i ett radioprogram. Chelsea, 999, Alternative TV, Adverts, Boomtown Rats, Lurkers, The Now med flera. Och någon gång 1979 köpte jag en bok på Tempo i Gävle som hette "Punk Rock". Men på Vasaskolan den där gången - om det nu var 1979 eller 1980 - kom en sympatisk man vid namn Mats Colling fram till mig och frågade om jag ville sjunga i ett band han var med i. Förbluffad tackade jag ja. Troligen hade han hört talas om mig genom sin klasskamrat Patrik Strandqvist, som var min barndomskamrat och mångårige "bästis". Sagt & gjort. Repningen skulle äga rum i en lokal ovanpå Vasaskolans dåvarande gymnastiksal. Jag anlände en iskall vinterdag med massor av snö I lokalen träffade jag bl a blogginnehavaren, Peter Alzén, mer känd som Pecka, ovan nämnde Colling, Robban Ekelund, Rockis med flera. Vad bandet hette är det ingen av oss som minns. Jag har för mig att det var något med IQ. Vi repade väl men av någon anledning rann det hela ut i sanden. Ur spillrorna - om man nu får uttrycka sig så - växte i januari-februari 1980 fram ett band som hette Trash. Det bestod av mig på sång, Fritte Jonasson på gitarr, Dieter Wesslén på bas och Jacob Gordin på trummor. En spelning blev det. Och bara en. Tillsammans med The Pillisnorks och Lars Langs på Gamla Grand i februari 1980. Vi spelade "Cold Turkey" och Fun Time". Minns inte om vi körde något mer. Jacob gjorde väl sin Karl Alfred, eller något annat... Historien upprepar sig, som ABBA sjöng. Så ur spillrorna av Trash uppstod Bizex-B. Namnet kom undertecknad och min nye vän Perra Isaksson (a k a Walter Wideo) på. Jag tänkte att Bizex skulle vara en parodi på dansbandet Wizex och Isaksson föreslog att vi skulle lägga till ett "B", som var lokal punkslang: bössa alltså drag eller ös. Förutom undertecknad på sång bestod första sättningen av Mats Colling på bas, Perra Isaksson på gitarr och Jacob Gordin på trummor. Vår första spelning blev på Hantverkarsalen, Folkets Hus i mars 1980 som förband åt PF Commando. Då hade vi även en gästsångare med oss: Pelle Olsson. Spelning nummer två avverkades i samband med en årlig rockgala för amatörband i Furuviksparken i april samma år. Sedan tuffade det på pch vi skrev låtar som "Diamond Star", "Skjut en vakt", "Illamående går jag ut från Tempo", "En vårkväll i tiden" och "Som att åka karusell". Minns att vi repade sommaren 1980 i en märklig lokal som låg bakom nuvarande socialkontoret, alltså vid Ruddamsgatan. Kåken är borta sedan många år tillbaka och där finns nu bara en parkeringsplats. I ett rum intill det rum där vi repade fanns det likkistor. Punk, tyckte vi. Bizarre Orkestra kom senare att repa i ett angränsande rum i byggnaden. Det blev några spelningar här och där, och dem levde vi ju för. Men vi ville också gärna manifestera oss genom att spela in något. Men det skulle dröja till maj 1981 innan vi gick in i Gävle Ljudstudio ute i Hille. Där spelade vi in demokassetten "Äntligen...Bizex-B", som släpptes i 150 ex eller något i den stilen. Vid den tiden hade Jacob lämnat bandet och ersatts av basisten Mats Colling på trummor. Ny basist blev Åke Karlsson (a k a Åke Idol). Bland de övriga höjdPUNKterna 1981 var spelningarna som förband åt KSMB (Polhemsskolan resp. fritidsgården Fritte i Skutskär) och så sedan inspelningen av vår första LP, "Vi kever!" (som en viss bok uppkallats efter...) i Gävle Ljudstudio den 8 december 1981. Har för mig att Leif Walter producerade den. Plattan kom ut tidigt 1982. Samma år spelade vi också med Lustans Lakejer på Hantverkarsalen, Folkets Hus. Bizex-B hade då bytt trummis igen. Colling hade blivit sångare i Bizarre och ersatts av Micke Berglund (Micke Maskin) bakom kaggar och cymbaler. Så det är han som spelar trummor på "Vi lever!" Under 1982 växte tanken fram på en andra LP. Den kom att heta "En våldtäkt i vinyl", och när den spelades in (1983) var Jacob Gordin tillbaka vid trumsetet. Plattan släpptes samma år, men fick inte ett lika positivt mottagande som debuten. Besynnerligt nog gjorde Bizex-B bara 15 spelningar allt som allt. En kuriositet i sammanhanget är att ingen bandmedlem varit med på alla spelningarna!

Richard Norén blev ny trummis efter Jacob. Väldig omsättning på trummisar! Men av olika orsaker upplöstes Bizex-B 1983 och var om jag minns rätt historia då vår andra LP såg dagens ljus. Åke och jag fortsatte med Broadway Boys, där även Lumpan (känd från Los Bohemos) var med, liksom Gordin och Micke Maskin ett tag. Några spelningar blev det under bandets cirka ett år långa existens. Men aldrig något inspelat. Åren gick och ocskå hjältar blir gamla, som Hoola Bandoola uttryckte det. Någon gång runt 2005 släpptes en retro-CD med PF Commandos första LP, "Manipulerade Mongon". Skivbolaget undrade om inte också Bizex-B vile släppa sina skivor på samma sätt. Vi nappade på det, och vår "gamle" gitarrist kom då på idén att vi skulel återförenas och släppa en ny platta med helt nya låtar. Så blev det också.

Den spelades in hos legendariske Micke RIP i has studio på Södermalm i Stockholm och fick titeln "Tillbaka med en smäll". Vi spelade in den i september 2006 och den släpptes 2007, ungefär i samma veva som Imperial Recordings släppte våra åttiotalsplattor på retro-CD:n. Men den nya gav vi ut på egen etikett, gamla Rebel Records. Inspelningen uppmärksammades i lokalpressen och på nätet. Tyvärr fick plattan - som vi var väldigt nöjda med - någon distribuition. Vi som medverkade på den - fröutom en 16 man (och kvinnor) stark brottarkör på en låt - var Perra Isaksson (gitarr), Urrke Thunman (bas), Fritte Jonasson (trummor) och undertecknad på sång. Efter det hoppade jag av och en platta släpptes där Torkel Knutsson från Stoodes sjöng. Fem år senare spelade vi på den stora punkgalan på Göta Källare i Sthlm, där gamla punkband som Problem, Bitch Boys m fl höll i gång i dagarna tre. Och 2012 spelade vi på Gasklockorna i Gävle med bl a Lurkers i samband med den årliga punk- och bössafestivalen. Vår sista spelning ägde rum i Stockholm som förband åt Puffra. Det var den 11 maj 2013. Där avslutades en epok för gott. LARZ GUSTAFSSON a k a Zluggo Pop alla Bizex-B sättningar Originalsättningen: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Matx Colling (bas) Jacob Gordin (trummor) +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sättning 2 (när vi spelade in kassetten "Äntligen...Bizex-B" maj 1981: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Mats Colling (trummor) +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sättning 3 (när vi spelade in vår första LP, "Vi lever!" december 1981: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Micke Maskin (trummor) ++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sättning 4: (när vi spelade in vår andra LP, "En våldtäkt i vinyl" 1983): Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Jacob Gordin (trummor) +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sättning 5 (sista svängen...) Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Richard Norén (trummor) +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Återförening hösten 2005 och vid inspelningen av "Tillbaka med en smäll" september 2006: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Urrke Thunman (bas) - Åke hoppade av men skulle ha varit med. Fritte Jonasson (trummor) ++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Därefter följde en period då jag hoppat av bandet och Torkel Knutsson från Stoodes sjöng. Walter Wideo spelade gitarr, Åke Idol bas och Fritte Jonasson trummor. +++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ 2010 - inför spelningen på punkgalan på Göta Källare i Stockholm (påsken): samt på Kungen i Sandviken (natten mellan 31/7 och 1/8 2010): Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Fritte Jonasson (trummor) Återåterförening 2012 inför spelning på Gasklockorna, Gävle med bl a Lurkers (annandagen 2012): Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Micke Maskin (trummor) ++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Sista spelningen (med Puffra på Club Snövit, Södermalm Sthlm den 11/5 2013: Zluggo Pop (sång) Walter Wideo (gitarr) Åke Idol (bas) Fritte Jonasson (trummor) That's all, folks!

Indie as fuck

Joe Strummer

Sveriges bästa band

Ber om ljus

Hallå! Popmusik, kickar och kläder!

Precis som Elvis gjorde så går Magnus Uggla på till Richard Strauss ”Also Sprach Zarathustra” men innan crescendot kommer så har bandet och han redan hoppat in i öppningslåten Hallå från Magnus debut album ”Om Bobbo Viking”. Det blir starten till hundra fantastiskt roliga men även tänkvärda minuter på Gävle Teater. Den första gången jag gick på konsert utan vuxensällskap och som jag själv betalade för i november 1977, jag var 14 år, jag och Håkan Borg var så överlyckliga att vi skulle få se det närmaste punkrock som vi kunde tänka oss, Magnus Uggla på Polhemsskolan. Det var otroligt bra, vi stod på stolarna och skrek med i alla låtar, när vi sen skulle gå hem stod raggarbilarna hotfullt utanför. Jag minns de öppnade med Draget och att de spelade en ny låt Mata Hari, som aldrig någonsin blev utgiven Det har runnit mycket vatten under broarna sen dess men ikväll har Magnus berättat om sin uppväxt, när han, Bobbo, Staffan och Jerry var de största popoffren i stan, när de hängde på Cat Ballou och popmusik, kickar och kläder var det enda som betydde nåt. Han visar upp sina gamla garderob och dräper av publiken när han sätter på sina gamla platåskor med orden – Hur många av er har likadana vader som för 40 år sedan? För att vara 60+ så bär han upp sina kavajer, skinnjackor och trasiga jeans med bravur, inget känns ett dugg pinsamt eller förlegat, dessutom håller han Ramonestempo rakt igenom hela showen. Historien kastar sig mellan dåtid och nutid men fokuserar på tiden innan han slår genom, vi får berättelser om galna utklädnader som till exempel när han och vännerna åker till Oxford för att se Bowie och de verkligen tar i sin glamutstyrsel, vilket inga engelsmän gjorde, men han var värst i hela staden som han sjunger sen i ”Ge livet en chans”.

Han berättar öppet om sin uppväxt som inte var allt för glad med frånvarande föräldrar och hemska somrar, men han berättar också om att aldrig sluta drömma, att få syssla med det som betyder något, det vill säga popmusik, kickar och kläder Viv Albertines bok ”Clothes, clothes, clothes, music, music, music, boys, boys, boys” handlar egentligen om samma sak. Det är bästa musikbok jag läste på mycket länge, även om du inte har någon större relation till henne så är den briljant, som fattig immigrant så växte hon upp i ett påvert hem utan musik alls men via Yoko Ono och Patti Smith finner hon mod att börja spela trots att hon kan inget, tillsammans med några till tjejer bildar hon ett av de allra första tjejbandet som inte har satts ihop av en manager, Slits. Bandet blir populära för sin minst sagt aviga version av punk och reggae, att hon dessutom är Mick Jones från Clash flickvän gör att de får åka med på deras första turné. Varför boken heter som den heter beror på att hennes mor alltid sa den frasen till henne för det var det enda hon brydde sig om. Boken är delad 2 delar och andra halvan utspelas efter bandet splittras. Den handlar om resten av hennes liv, som är betydligt mer än ett bittert ältande. Andra delen är mer gripande, dessutom skriver hon både bra och vasst. Men tidiga Uggla är lysande popmusik, från de där skivorna jag verkligen älskade som tonåring och som jag nu fyrtio år senare lika gärna lyssnar på igen. Det är Bowie, Mott the Hoople och Lou Reed innan han upptäcker att det är när han och kompisen lirar Karl Gerhard som tjejerna började följa med hem. För det var 3 saker som fick honom att börja med musik, fixa brudar, skrämma kärringar (det var alla äldre) och få dörrsluskarna att rulla ut röda mattan åt honom. Storyn rullar på och de tre i bandet visar sig vara multiinstrumentalister, det går sådär i karriären, när han väl får göra en skiva är det 1975 och glamrocken har dött, debuten säljer bara 500 ex och när han sen ska ta i och göra det underhållande pekoralet Livets teater så går det ännu sämre (fast jag tror nog Sommartid blev en Poporama hit) och när han satt i en skivaffär i Gävle för att signera skivan och ingen kommer för att få autografen inser han ska spela rockmusik inspirerad av punk och sen slår han stort med skivan Varför ska man ta livet av sig för när man inte får höra snacket efteråt. Magnus Ugglas alla fyra första plattor innehåller en hel del bra låtar, den första Om Bobbo Viking som kom 74 lät mycket som Bowie runt 71-72, albumet har både Hallå och John Silver som jag tycker är fantastiska. Uppföljaren Livets Teater är en uppblåst och snudd på en rockopera i alla fall sida 2. första sidan innehåller Magnus första poporama hit Sommartid, en fantastisk låt inspirerad av Easy Rider men även glampastishen Glittrande Sune och den som blev en liten livefavorit de kommande åren Draget är mycket bra låtar. Men som stort är skivan snudd på misslyckad åtminstone den sämsta av hans fyra första. !977 slår Magnus igenom stort med Varning på stan och det kommande albumet blev inte bara en kommersiell succé utan fick även Magnus Uggla att bli den mest rebelliska personen 1977, även om han var inspirerad av att sett The Clash på Grönan så var han inte helt nöjd när han fick epitet Sveriges första punkare av Kaj Kindvall men om man ser omslaget till singeln Ja just du ska va gla så är han uppdressad i punkuniform. Uppföljaren till genombrottet Varför ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? kom i september 1978. jag stod själv i skivbutiken samma dag som skivan släpptes och ska erkänna att jag blev besviken, singeln Vittring hade varit en fantastisk uppåtlåt som var lik Varning på stan men ännu mera pepp, men resten av skivan kändes lite för mycket som vanlig rock, inte lika punkinfluerad som ”Varför..” trots att det stått i tidningarna innan att Magnus bytt ut sitt gamla kompband Strix Q mot en engelskt punkband vid namn Stadium Dogs.

Som sagt är det underhållande och vasst hela tiden men på slutet blir det lite jobbigare när han berättar om broderns död i cancer, saknaden efter pappan som dog strax efter och hur han i gryningen tar bilen från Danderyd in till sitt kontor för att ensam tillbringa dagen vid pianot. "Jag vaknar tidigt, sådär som gamla människor gör". Men den där lilla sångaren med det storburriga håret är otroligt underhållande ikväll, bara höra när han sjunger Schuberts romanser eller imitera discot Big Brothers dj Sidney är så roligt att man nästan ramlar ur stolen. Så ni som har biljetter till måndag och tisdag skatta er lyckliga. Även om Bobbo flyttade till Bromma för att bli en svenne, Jerry dog i en helikopter olycka och Staffan rökte ned sig så har Magnus alltid levt efter devisen han en gång sjöng ”Rockmusiken är din ungdom, rockmusiken bevarar din ungdom” Peter Alzén foton Peder Andersson

Leonard Cohen

Igår såg jag John Holm första gången i mitt liv och det var så bra som jag hade hoppats på. Förra sommaren gjorde John Holm en liten comeback på festivalen i Säljeryd. Det var den första officiella spelningen sedan 70-talet sen gjorde han en spelning i Hudiksvall också men i år blev det en sommarturné och nu i höst fick vi på platser som han inte varit till tidigare också ett besök. Restaurang delen av Konserthuset var fullsatt, mestadels många äldre människor som väntat hela sitt liv för att se/höra John Holm, publiken applåderar och jublar när de känner igen de första ackorden i de gamla favoritlåtarna. John är uppbackad av Jesper Wihlborg på elgitarr och ibland av sonen Alex på munspel. De öppnar med Min skuld till mig och det är så bra jag hade förväntat mig även om Johns röst låter väldigt spröd. Han introducerar sin version av Dylans A Hard rain’s A-gonna fall med att det här är låten av den senaste Nobelpristagaren. Johns mellansnack är både roligt och förvirrat på samma gång. Vi får en lång berättelse som berättar om när han sett Jimi Hendrix på Isle of Wight och bara någon vecka senare dog Hendrix, det blev till låten Den öde stranden, tyvärr tappar han bort sig i den fantastiska historien om något med att förr satt folk på filtar på festivaler, nu står man upp och så vidare, men Den öde stranden är en fantastisk låt och det gjordes även så idag.

Hela John Holms magra kropp och hans lite sköra personlighet, hans så särpräglade röst, fraseringen och den utmärkta mixen där visa möter rock blir till en musikalisk poesi där texterna bara utgör en del i helheten. Och att han kom av sig eller var tvungen att sluta spela gitarr för han behövde byta textblad är små petitesser, ju längre konserten led desto bättre och starkare blev hans röst. Vi fick 14 låtar, de flesta från de två första skivorna, det var vackert och vemodigt och kanske precis vad alla vi där ville ha. John Holms ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” är en sån där låt som är magisk. Redan i titeln förstår du att låten knappast är någon glad historia men eftersom jag inte alls är någon vän av Lill Lindfors devis att musik ska byggas av glädje, jag uppskattar vemod och kärvhet desto mer. ”I natt svävar änglar vid din sängkant och snart så knackar någon på din dörr. Ändå tycks du ha det ganska ensamt din tid är slut och allt är som sig bör.” Där lägger John ribban för den melankoli som kommer prägla mycket av hans musik. Låten avslutar John Holms debutalbum Sordin från 1972, ett album som är trots sina 44 år på nacken har åldrats med ohyggligt bra värdighet, ett album som förmodligen skulle göra sensation om det släpptes 2017. ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” var andra extranumret ikväll och någonstans där så visste jag att det inte blir bättre än så här. Han fortsatte förvisso med två låtar till och det var fint så. En konsert som kändes som en varm skön tröja i den kalla novemberkvällen men när jag vaknade i morse slogs jag av beskedet att ännu en av mina hjältar har gått vidare till de sälla jaktmarkerna.

En gång för sisådär en trettio år sedan var Leonard Cohen min hjälte och 1985 spelades ”Various positions” förmodligen varje natt i min vindsvåning på N.Rådmansgatan. Om man bara glömmer inledningsspåret ”Dance me to the end of love” och den minst sagt uttjatade Hallelujah så är skivan fortfarande en stor favorit, visst av nostalgisakskäl men även av kvalitativa så står den sig ännu. När skivan spelades in 1984 så tyckte skivbolaget Columbia att låten Hallelujah var lite för udda och de försökte övertala honom att inte spela in den, de tyckte den var alldeles för cynisk och även titeln stack i deras ögon. När Cohen spelade den på Stockholm konserthuset i slutet av åttiotalet så hörde jag att texten var annorlunda och nu har det kommit fram att han ändrade texten hela tiden, uppåt åttio olika verser fanns i omlopp. Men alla de som i dag tolkar ”Hallelujah” utgår aldrig från Cohens original utan från John Cales sakrala och nästan iskalla cover från 1991. Leonard hade gett John Cale alla verserna men den gamla violinisten valde de mest lättsamma Sen när Jeff Buckley spelade in den på sitt debutalbum, den som många kallar den fullkomliga så utgick han från Cales snudd på religiös version och i Jeffs fantastiska röst får den att låta så klassisk som den numer har blivit. John Cales version användes i filmen Shrek men obegripligt nog så finns på soundtracket en version av Rufus Wainwrights som i sin tur blivit nästan lika känd som Jeff Buckleys, och Rufus gjorde sin version som en hommage till just Jeff efter han hade försvunnit ned i Mississippis strömmar 1997. En av de stora orsakerna varför den fortfarande är så populär på skolavslutningar och Idoluttagningar beror nog även mycket på Amanda Jensen som gjorde en alldeles utmärkt version året hon var med. I dag finns det över 200 versioner av ”Hallelujah” utgivna på rak hand är det bara Yesterday som är utgiven fler gånger, ja jag räknar inte standards i den statistiken.

Idag finns det folk som vill införa ett förbud mot att använda den i filmer eller TV-program men det kanske är för långt att gå eller som Cohen själv har sagt: ”I think it’s a good song, but I think too many people sing it”. En gång samtalade Leonard och Bob, Dylan var grymt imponerad av låten ifråga och undrade hur lång tid det tog att skriva ett sånt mästerverk, Cohen svarade ett halvår och frågade samtidigt Dylan om hur lång tid ”I and I ” tog att göra, en kvart svarade Bob och sa att Blowing in the wind tog fem minuter. Det kanske därför Bob Dylan gjort trettio gånger så många skivor mer än Cohen. Jag är kanske lite elak om jag säger att kvinnor jublar när han dyker upp med en ny skiva men faktum är att Cohen är en stor kvinnokarl, så stor att när Per Bjurman skulle göra ett av sina första jobb på Aftonbladet så skulle han intervjua mannen och redaktören ville ha en annan vinkel på det och föreslog kvinnokarlen, så Per frågade nervöst Leonard om hur det kunde komma sig att hade haft så många kvinnor, just då dejtade han Rebecka Demornay fyrtio år yngre, Cohen tittade på Bjurman och sa – ” well, i guess it´s because of my big dick”

Humor har han alltid haft, jag kommer ihåg en konsert för i slutet av 80-talet då jag satt och skrattade och småmyste om vartannat. Han drog skämt och berättade anekdoter så att skrattet rullade i hela konserthuset, men det är lite av problemet, han relaterade om sin tid på Chelsea Hotel (ni vet där Sid och Nancy bodde när hon dog), varenda hissresa under en veckas tid så såg han i hörnet av hissen ett litet troll till flicka, till slut tog han mod till sig och frågade vem som söktes, trollet sa att Kris Kristofferson var den hon sökte och Leonard flinade upp sig och sa det var han, tjejen var Janis Joplin och den var inledningen till den fantastiska låten Chelsea Hotel no2 som har de lysande raderna You told me again you preferred handsome men but for me you would make an exception. And clenching your fist for the ones like us who are oppressed by the figures of beauty, you fixed yourself, you said, "Well never mind, we are ugly but we have the music." Dessutom är jag väldigt glad att jag tog mig både råd och tid för att se honom på Globen härom året, jag tänkte att bäst att passa på innan han dör och jag visste inte hur rätt jag hade. Peter Alzén