Lustans Lakejer – Mörk Materia
Lustans Lakejer har de senaste åren omvandlas från ett band som spelade nostalgispelningar på sina gamla album till ett band som vill göra ny musik.
Mörk Materia är det första albumet sen Elixir som kom 2011 som i sin tur var det första sen Åkersberga som kom 1999 som i sin tur var en comebackskiva sen åttiotalet.
Lustans första album är ett av mina absoluta favoritalbum alltid, uppföljaren är lite väl lättviktig i min bok men innehåller en hel del pärlor trots allt såsom Stilla Nätter, Män av Skugga och Unga Moderna.
EN plats i solen fick tillbaka en del av Postpunken från första albumet men uppdaterat till det modernare som Japan och Simple MInds. De två följande skivorna förtränger jag gärna (men erkänner att Stormen och Kyssande Vind är fina bitar men skulle nog ha passat bättre på en Johan Kinde soloskiva)
Åkersberga missade jag när den kom, mitt liv var inte alls i fas med den när den dök upp, i så här efterhand uppskattar jag den och spelar den oftare och oftare.
Elixir recenserade jag när den kom men den gjorde inga större intryck
Men hur är Mörk Materia då?
Den korta recensionen lyder Toppen
Den längre så här
Mörk Materia är ett album som är den logiska fortsättningen på En Plats i solen.
Titellåten har en tyngd som visar allvaret. Versen är magiskt bra och refrängen ett ljus i mörkret. En given klassiker i Lustans katalog.
”Tiden är en obarmhärtig älskarinna” är en låt som Johan hade kunnat skriva när han var 18 år men nu har han erfarenhet bakom orden, vi som läst hans böcker ser många av de funderingarna i flera av låtarna på detta album, speciellt på denna och på ”Passerar denna natt.”
Som sagt vi känner igen funderingar från böckerna och nu när Johan närmar sig de sextio med stormsteg kanske det oroar ännu mer. En väldigt fin låt som också låter som jag skulle vilja att Lustans lät 1984 men jag är väldigt nöjd med att de låter såhär 2022.
”Jag Kan läsa mellan raderna” är mogen syntpop men absolut inte alls tråkig för det.
”En gång när jag var sjutton år”. när den här singeln kom förra sommaren spelade jag den om och om igen, det är den bästa låt Johan skrivit sen Något måste brista. Lysande driv som låter retro med stråkmaskinljudet från tidigt åttiotal, ett trumdriv som nästan forcerar låten framåt. Nu vill jag ha fler låtar som denna här.
”Vad jag än gör är” kanske skivans bittraste och mest uppgivna låt. Dov synthvägg som bäddas in i klassisk Oscar Wilde. En av låtarna på skivan som växer sig starkare och starkare och blir en av skivans bästa spår.
”Svarta Segel” Johan Kinde blir politisk? Nä det kanske är bara normal oro för framtiden, finns det fog för rädslan när främlingsfientligheten växer? Låten är kanske den på skivan som är mest traditionell rock.
”Lyx” skivan innehåller ju en hel del material som släppts tidigare och de låtarna kommer över en tid på flera år. Blir det splittrat då? Kanske lite men samtidigt blir det en styrka med så pass bra variationer för alla låter ju verkligen som Lustans lakejer ändå. Lyx är en låt som kom när pandemin drabbades som hårdast, och rader som” Lyx att leva, lyx att finnas till” kan verkligen tolkas till den tiden. Låten är fin syntpop med små orientaliska slingor.
Även ”Den fjärde mannen” släpptes på singel, den är såklart en hommage till den tidigare medlemmen Tom Wolgers som gick bort november 2020, låten är kanske ett hafsverk men ändå smart gjord med många passningar till gamla låttexter och titlar som kan anspela på Tom.
”Fjärran blod” är kanske albumets svagaste låt utan för den delen alls vara dålig. Låter som den skulle kunnat vara med Elixir eller där omkring.
”Rom i regnet” i fjolårets sista skälvande stund slänger Lustans ut en video där de tolkar Ulf Lundells Rialto, det var minst sagt överraskande men väldigt fint tolkat, nu leker de med Uffe igen den här gången att göra en parafras på hans låt om dricka rom i Tanto men här handlar det om den italienska huvudstaden, smart. Låten är det som Paradisets portar försökte vara, Lustans tolkning av ”A Song for Europé”. En Väldigt fin avslutning av Lustans bästa album på 40 år.
För 40 år sedan kom det första album med en Gävleartist på ett större bolag. Thomas DiLeva gjorde sin albumdebut med skivan ”Marginal Cirkus”.
Han hade efter The Pillisnorks debut 1980 även gjort en singel med Modaern Art.
När han i skarven 81/82 flyttar till Stockholm har han skickat Modaern Art-singeln till flera bolag och Adventure nappar, men vill att han ska bli soloartist.
Han spelar in en cover av Frank Sinatras ”The Single Man” med Johan Vävare som producent. Efter singeln fått sin beskärda uppmärksamhet så vill/kräver
Thomas att få göra ett album på Adventure, de går med på det om han byter språk till svenska. Thomas blir måttligt glad men tänker att något likt Majakovskij kanske vore kul. Han hade höga konstnärliga ambitioner.
Han hade med sig en bunt äldre musiker, äldre än Thomas i alla fall, de var troligen även musikaliskt skickligare än Thomas också men det var precis vad han behövde.
Joppe Olson på trummor, Håkan Wallén gitarr, Erik Hellström bas, Mikael Strömberg hanterar klaviatur, Anna Wahlström synt och Fredric Ceson på slagverk.
Idag 40 år senare låter ”Marginal Cirkus” givetvis daterad då ljudbilden är mycket typisk tidigt 1980-tal. David Bowies ”Scary Monster” och Talking Heads är den musikaliska influensen medan sången lånar från Billy Mackenzie i Associates.
Även texterna är ganska typiska 1980-tal, mest en massa fräsiga ord som bara pusslas ihop. Men det finns några fina undantag, framför allt ”Rätt & Fel” och ”År av lycka” som är bland det bästa Thomas gjort.
Det som imponerar mest är att detta är ett verk av en kille som inte ens fyllt 19 år, musikaliskt är det mycket moget. Men skivan får mindre bra recensioner och skivbolaget Adventure går i konkurs.
Det skulle vara roligt om denna skiva hade sålt bättre och gett Thomas en fingervisning åt vilket håll han kunde ha tagit nästa steg. Skivan borde i dag vara en svensk semiklassiker, men på Spotify är lyssningarna måttliga och titeln dessutom felstavad.
Thomas fortsätter göra singlar i olika stilar och på olika bolag, han gör två album på Papa records som säljer hyggligt innan han hittar rätt med albumet ”Vem ska jag tro på”. Skivan får lysande kritik och Thomas får det genombrott han så länge siktat mot.
Modern pop med stark melodi.
Tidigare i år kom en hyllning till Thomas, samlingsalbumet ”Profet i sin egen rymd”, där en bunt mer eller mindre lokala artister tolkar låtar ur Thomas katalog. Jag gillar tilltaget, men har invändningar, om den nu skulle komma som ett 40-årsjubileum borde den tajmats bättre och ha kommit nu. att ingen gör någon låt från albumet och att ingen av artisterna som var med på originalet är med, eller ens tillfrågade, om att vara med.
Bäst på "skivan" är nog denna
Peter Alzén
Idag skulle Joe Strummer fyllt 70 år om han inte för cirka 20 år sedan dött av hjärtstillestånd i sitt hem i Somerset. Han föddes John Graham Mellor i Ankara, i en ganska fin diplomatfamilj. Joe skämdes inte för sina rötter men hade ofta dåligt samvete. Clash ville aldrig vara rockstjärnor, dörrarna till deras loge stod alltid öppen för fansen efter spelningarna. Han försvarade alltid publiken mot vakterna och inte bara en gång hamnade han i bråk med vakter, ibland gick det så långt att han hamnade i finkan men då blev det ju en låt av det i alla fall (Jail Guitar Doors).
När han var 8 år skickades han till en internatskola tillsammans med sin 18 månader äldre bror.
På sin första dag på skolan blev han omringad av andra elever och förd till ett badrum där han blev konfronterad med ett badkar fullt med använda toapapper.
Han fick välja mellan att kliva ned i det eller att få stryk. Han valde stryk. Han sa själv att han blev en ”Bully” för att överleva där men journalisten Chris Salewicz, som skrev boken ”Redemption Song: The Definitive Biography of Joe Strummer” spårade upp och intervjuade skolkamrater, ingen minns honom som elak utan snarare som en person som var livfull, rolig och lärde sig att smälta in i mängden. Hans bror David mindes ingen, han blev konstig nog Nazist och tog sitt liv 1970, endast 19 år gammal.
Joe var däremot inget helgon och i filmen ”The Future is Unwritten” som kom något år efter hans död så är det ganska noga med att inte sätta honom på en piedestal.
jag hörde White Riot på discorama april 77 och det gjorde att Clash var det första punkband jag hörde, innan dess hade man bara läst om dem.
Vad som gjorde Clash till så fantastiska var förutom enheten i bandet men även strävan efter att göra ny musik och det smittade av sig på publiken.
Vi är troligen en hel del som inte skulle ha grävt ned oss i reggae eller New Orleans soul om inte Clash hade funnits. Tyvärr turnerade bandet sönder sig och efter att Mick Jones fått hybris och Kosmo Vinyl lurat Strummer att han måste ta the Clash tillbaka till gatorna med ”Cut the Crap”, ett album som är så uselt att det inte finns med i den officiella diskografin numer.
De sista åren hade Joe förutom sitt eget musicerande ett roligt radioprogram där han på klassiskt Clash vis spred musik du inte visste att du älskade.
Jag läser i nya Mojo om Dexys Midnight Runners, minns när jag såg dem i feb 03 på Cirkus dagen efter var jag så uppspelt från konserten att jag gjorde en mixCD på känslan från det underbara giget som jag delade ut till de som jag kände hade varit där,
lyckas hitta den och gör om den till Spellista, har för mig att de spelade Nightshift som cover den kvällen
lyssnar genom och det är fortfarande toppen. BTW på den konserten träffade jag såklart Per Persson men roligast var att jag blev uppbjuden till den inofficiella efterfesten på nån bar på söder där Florence Valentin skulle spela Perssonlåtar. tyvärr var jag tvungen att ta det sista tåget till Gävle.
Jag har nyss läst ut boken om Pete Shelley, ”Ever Fallen in love- the lost Buzzcocks tapes” där Louie Shelley (inte släkt) intervjuar Pete om alla hans släpp, eller de han bara precis fram till när solokarriären skulle börja när han tyvärr gick bort.
Buzzcocks är ett band som följt med mig sen mina tidiga tonår och även om jag köpte ”Spiral Scratch” först sommaren 79 så hade jag redan ”Orgasm Addict” innan dess. Även om deras album är väldigt ojämna, den tredje ”A Different kind of tension” är väl bäst om man inte räknar singlesamlingen ”Singles going steady” som är mer eller mindre lysande rakt igenom, för var det något som Buzzcocks var så var det ett lysande singleband.
Debuten, som brukar räknas som den första hemkörda singlen (kan nog tro det gavs ut flera DIY singlar tidigare men kanske ingen så lyckad som denna).
”Spiral Scatch” är ju deras mest punkiga skiva och den enda Howard Devoto sjunger på innan han lämnar bandet för han tycker punken blivit en kliché.
Epn är toppen och båda låtarna ”Boredom” och ”Breakdown” är lysande nihilist punk fast med melodier i botten.
Pete Shelley hade redan 74 ett band Jets of Air och flera av deras låtar återanvändes på Buzzcocks skivorna. Efter Howard hoppat av fortsatte bandet och samma dag som Elvis dog 16 augusti 77 skrev de på för United Artists och samma dag som Marc Bolan körde ihjäl sig den 16 september 77 började de spela in ”Orgasm Addict” en låt skriven av både Devoto & Shelley- en låt som faktiskt var över från Spiral Scratch tiden. Titeln är från William Burroughs text som Devoto började leka med.
En titel som borde fått UA att tveka som första släpp men Buzzcocks hade sett till att deras kontrakt gav dem total full artistisk frihet, från omslag till släpp. Omslaget är gjort av deras ”egen” Martin Garret som använde ett collage från Linder, som då var Devotos flickvän och idag en etablerad konstnär.
Trots att den inte spelades på radion (utom hos John Peels förstås) så sålde den bra, baksidan Whatever happened är också väldigt bra.
I februari 78 kommer nästa single, ”What do I get” som handlar upp just Linder och om det var svartsjuka eller bara en lek med ord är han lite tyst om men det ingraverade på skivan är ”A love story” singeln nådde topp 40 i England och bandet hade sin första NME framsida. En väldigt bra poppunklåt är det, baksidans Oh Shit är nog mer rolig än bra.
Två månader senare kommer nästa sjua ”I Don’t Mind” ännu en lysande poppunk låt, att de hade två bra låtskrivare och även om Pete var den mest drivande så var Steve Diggle låtar snudd på lika bra, att Pete skrev flera berodde mycket på att han återanvände låtar från förr, ”I Don’t Mind” är en låt från 74 som gjorts om.
I samma veva släpps debutalbumet ”Another Music in a different kitchen”. Skivan startar med riffet från Boredom som går över till en hatlåt till snabba bilar eller den var i alla fall inspirerad av Ralph Naders bok ”Unsafe at any speed”. Albumet är väldigt ojämnt och kanske har bandet för hög hastighet på sina skivsläpp men några fina låtar finns där, Fast Cars , Sixteen och Love Battery. Den sistnämnda är skriven av Shelley/Devoto och med tanke på Orgasm Addict så hade de hittat ett tema där.
Mitt i sommaren 78 släpps nästa sjua ”Love You More”, bandet fick en del kritik för de oftast sjöng om kärlek men samtidigt kanske var det som fick upp dem på listorna. ”Love You More” nådde 34 plats och detta är en tid då det säljs massor av singlar varje vecka. OCH det ska bli ännu bättre.
I många år var det en offentlig ”hemlighet” att Pete Shelley var bisexuell och med tanke på det får nästa singel ett helt annat intryck ”Ever Fallen in Love(with someone youshouldn’t’ve)”. Det sägs att bandet hade sett musikalfilmen Guys’n’dolls dagen innan han skrev den, det var en hyllning till Frances, pojkvännen som han haft en långt förhållande till.
Det blev bandets största hit med en tolfte plats på Englandslistan och indirekt är den ansvarig för deras comeback 1989. Fine Young Cannibals gjorde en cover till Jonathan Demmes film ”Something Wild” och den versionen nådde 9 plats och gav en hel del stålar till Pete och då satsades på bandet igen. Den har även spelats in i flera andra versioner, bla till Shrek 2. Baksidans ”Just Lust” är mer som en klassisk punkkärlekslåt, se ”Ung & Kåt”.
Singelns popularitet gör även att det minst sagt ojämna albumet ”Love Bites” säljer så bra att den landar på trettonde plats.
Efter det släpper bandet tre singlar som alla är top 40, alla är fantastiska bra och trotsigt nog vägrade de ta med någon av dem på ett album. ”Promise””Everybody happy nowadays” och min kanske favorit med bandet ”Harmony in my head” som överraskande nog är skriven av Steve Diggle, det roliga var att tidningen Sounds skrev att Pete hade fått skrovlig röst när de recenserade den,
Några vänner till mig var över till London hösten 79 och skulle se Buzzcocks, som bonus fick de även förbandet Joy Division. Och någonstans där i slutet av 79 börjar postpunken ta över från de gamla punkbanden. Buzzcocks tredje album ”A different kind of tension” är väl kanske deras artrockigaste skiva men om man lyssnar, framför allt på b-sidor och en del albumspår så har de haft en hel krautrockiga influenser även tidigare. Jag tycker väldigt mycket om detta album. Väldigt underskattat. Albumet når 26 plats men här börjar det gnissla i maskineriet, trots att de turnerar hela tiden och släpper ganska populära skivor så är ekonomin i botten.
Samlingsalbumet ”Singles goes staedy” släpps och i USA, där ingen av singlarna hade släppts säljer den riktigt bra, i någon form av lätt hybris får bandet för sig att de ska släppa singlar numrerade som part 1, part 2 osv, sen ska de läggas ihop som ett album till Amerika. Av flera anledningar blir det bara tre och alla mer eller mindre floppar.
Deras förhållande till skivbolaget, som nu blivit övertagaet megajätten EMI är inte bra, ekonomin är i botten, bandet har möten bakom ryggen på Pete. I samma veva så hör deras (väldigt underskattade) producent Martin Rushent av sig till Pete och ber han komma ner till hans nya studio. Där leker de med en trummaskin, 12 strängad akustisk gitarr. Låtar som Maxine och ”Homosapien” blev skrivna, båda de var gjorda för Buzzcocks men blev istället starten på Petes solokarriär, fast på när Buzzcocks lirade Coachella 2012 spelade de faktiskt Homosapien, de har gjort en hel del bra låtar efter comebacken men samtidigt är det svårt att se att de fortsätter nu efter Petes död.
Pete Bisexualitet blev lite mer känd när Homosapien släpptes, givetvis så bannades den av det ängsliga BBC, men blev en hit i Australien och Kannada, 12 tums version gick även in på Billboards dance lista.
Pete dör den 6/12 2018 i Estland där han bodde med sin fru Greta och tack vara det hann de inte prata mer om vad som hände efter 81 i boken. Det är ingen oumbärlig bok men ganska kul, + att det fick mig att spela genom alla Buzzcocks skivor ännu en gång. Vissa dagar är ”Singles goes steady” världens bästa album.
Idag fyller den här skivan 50 år, det var den första LP jag köpte för egna pengar, har för mig att det var nog närmare 25kr vilket måste ha varit väldigt mycket då. Jag köpte givetvis inte den här dagen för 50 år sedan utan troligen efter jag hade lånat Billion Dollar Babies på bibblan i Sätra. Skolbänksuppvik och tom papptrosorna är kvar i mitt ex. Så länge Alice Cooper var ett band är det mesta bra ( ok kanske inte första albumet) men han har gjort några roliga låtar därefter också
Peter Alzén
Det är möjligt att jag gillar personen Bobby Gillespie mer än hur han och hans vänner låter, nu när jag ännu en gång lyssnat genom katalogen inser jag att ganska mycket är ganska oviktigt ändå. Samtidigt är han en sån betydelsefull person musikaliskt för mig sen 91 och framåt.
Bobby Gillespie föddes i Glasgow juni 1961 första gången han uppträder i ett riktigt band är det som trumvikarie i Altred Images men första gången på skiva är med
82 – The Wake – On Our Honeymoon,
då spelar han keyboard, det är inget märkvärdig skiva alls och även om det fanns en liten potential till att bli nåt mer än ett Factory wannabe band så blev det inte så. Bobby är bara med på första tolvan, de hamnar både på just Factory och senare på Sarah men det är en annan historia.
85 bröderna Reid och Douglas Hart behövde en trummis, Alan Mcgee tipsar om Bobby som trots bristande kunskaper i trummandets ädla konst tackar ja. Ett minimalt trumset, som han spelar stående och mer eller mindre kopierar Hal Blaines intron till Ronettes blir hans grej.
Jesus Mary Chain får efter bara nån spelning kontrakt med McGees Creation, spelar in en single under kaosartade förhållande och när de är på lågbudget turné i Tyskland blir singeln vald till Single of the week i engelska press.
När de kommer hem blir Deras spelningar till rena rama upplopp, ivrigt påhejade av engelsk press.
Bandets hype gör att de skriver kontrakt med Geoff Travis, känd från Rough Trade som nu fått uppdrag av WEA att starta en ”Indie”label Blanco Y Negro. Debutalbumet blir en smärre succé och är än idag ett lysande rockalbum.
Parallellt med detta försöker Bobby starta upp sitt egna band Primal Scream, där Jesus MC är mörkt och hårt vill Primal S mer luta sig mot Love, Byrds och annan psykedelisk pop.
Till slut måste han välja och kanske tvingas han bort från Jesus MC men han ersätt av en trummaskin till slut.
Jesus and marychain
Psychocandy
9/10
All Fall Down är Primals debut, det är fin wimppop. Och året efter förljer de upp med en ny fin popsingle på Creation, Crystal Crescent. Men det är baksidan Velocity girl som är pärlan
87
1987 kommer även deras debut, först försökte de den producerad av Stephen Street, som senare kom att jobba med Morrissey men de gav upp det efter fyra veckor , bytte sedan till Mayo Thompson och de hade även bytt skivbolag till Evelation som var ett underbolag till WEA, Sonic Flower Groove kostade mer än 100000 pund att spela in men fick väldigt ljumma recensioner. I den smått pastisch liknande ljudbilden ligger influenserna verkligen framme för beskådan. Det finns små pärlor som inledande Gentle Tuesday
Det var Rickenbackergitarrer, David Crosby hattar och melodier från en amerikansk västkust 1966.
Sonic Flower Groove
(4/10)
De byter en del medlemmar, flyttar bandet till Brighton och slickar sina sår. Skriver ännu en gång på för Creation, nu upptäcker de rocken med stort R, problemet är att de är totalt osynk med sin samtid och blir mer eller mindre toksågade i engelsk press. Turnén spelas inför halvtomma arenor och alla tror det är slutet för bandet.
I fanzinet Boys Own får de däremot läsa att Andrew Weatherhall älskar balladerna på skivan. Framförallt I’m Losing more than I’ll ever had
Men skivan är trots några stunder av bra låtar, en ganska medioker historia
Primal Scream (4/10)
Dj Weatherhall remixar låten till oigenkännlighet och den döps om till Loaded.
Plötsligt får de en hit på acidhouse klubbarna de själva brukar gå på, ingen fattar att det är Primal Scream som ligger bakom låten och i ärlighetens namn är det nog inte mycket kvar av originalet trummorna hittade Andrew på en italiensk bootleg av Edie Brickel
Bandet får en blodad tand och plötsligt börjar de göra nya låtar som släpps på singlar
Nästa single blir Come Together som följs upp av Dont Fight it feel it och Higher then the sun, låtar som Bobby knappt är med på men det spelar ingen roll, det är viben som räknas.
Men sent 91 kommer ett album som nästan till hälften redan är utgiven på singlar, men på nåt sätt helt rätt i tidsandan kommer det ut som en perfekt symbios där helheten blir så mycket mer än delarna adderade ihop.
Från Jimmy Miller producerade Stones ”pastischen” Movin’ on up till den vackra Shine like stars är den en rolig resa. Vi får !3th floor Elevators cover, vi får house, vi får Collagedub, vi får allt vad vi önskar, när jag plockar fram det idag är det inte bara av nostalgi jag blir riktigt glad.
9/10
Strax efter skivans släpp så ska de släppa första låten på single men som tur gör de en EP av det men 3 nya låtar, Dixie Narco är en finfin ep som har 2 lysande ballader
Skivan efter ”Give out but don’t give up” görs i ett knarkrus, sessionen med Jimmy Miller på Roundhouse blir bara till en låt, och i Memphis går det sådär. Nån på skivbolaget försöker modernisera den genom ta en demonproducenten George Drakoulias , vilket kanske gav den lite hitkänsla 1994, men idag är det en ganska trist skiva som låter som ett tredje klassens Faces även om balladerna och remixerna på Rocks/Jailbird är ganska kul.
2018 hittades originaltejperna och gavs ut som de skulle ha låtit. Vilket är mer trad rock men roligare trots allt
Originalet
5/10
”nya versionen”
6/10
95 slickar de sina sår och turneerar, 96 är de tillbaka med en fotbollssingle tillsammans med Irvine Welsh och On-U Sound "The Big Man and the Scream Team Meet the Barmy Army Uptown"
Soundet visar hur nästa album kommer låta. Även ett samarbete med Parliament som bara släpps i Japan
1997 släpps Kowalski som första single till albumet Vanishing Point. Nu har bandet släppt de värsta Stonesriffen och är tillbaka i det moderna rocksound som de behärskar bäst.
Vanishing point är en film av Richard C Sarafian som hette Jakten mot nollpunkten när den gick upp på svenska biografer 1971, huvudrollsinnehavaren som ska köra en bil från kust till kust heter just Kowalski.
Vanishing point är en bra comebackplatta, alla fyra singlarna som släpps är av högsta Primal klass, men visst finns det några få utfyllnadsspår men en stark
7/10
Bandet gjorde även tillsammans med Adrian Sherwood en dubversion av plattan kallad Echo Dek. Trevlig hänga på altan musik men ändock umbärlig
6/10
Åren efter Vanishing Point är full av problem, droger såklart men trummisen Paul Mulraney hoppar av bandet gör ett försök med trummaskin, det knakar i fogarna men sen börjar de samarbeta med Kevin Shields från My Bloody Valentine och han remixar ep If They Move Kill ’em .
Remixen kommer även med på nästa album XTRMNTR som släpps januari 2000.
Första ska Bobby låna ut sin röst till Tom & Ed i Chemical Brothers och på singlen Out of Control, Bernard Sumner från New Order sjunger också på den.
Bobby sjunger även med Death in Vegas i låten Soul Auctioner.
Soundet på båda dessa singlar ger oss en aning hur nästa Primal Scream album ska låta.
Det är hårdare men lika knarkigt suggestivt modern rock. Jag tyckte XTRMNTR var ett lysande album när det kom och många låtar får mig på riktigt gott pepp humör.
Första singeln Swastika Eyes är toppen och även den andra Kill all Hippies men båda överträffas av Shoot Speed Kill Light.
Jag tycker fortfarande att detta album tillsammans med Screamadelica är det bästa de har gjort-
8/10
2001 kommer bandet i en del trubbel, under en festival var det folk som hävdade att det hade ryckt i högerarmen på Bobby under Swastika eyes och inte blev det bättre när han kom med en hel del Israelkritiska uttalanden, men han försvarade sig med att han bara var Pro Palestina. Sen var de tvungen att byta namn på låten Bomb the Pentagon efter Nine Eleven. Han lånar även ut sin röst till fina låtar med David Holmes (Sick City), Death in Vegas (One more time) och New Order (Rock the Schack)
Hösten 2002 kommer albumet Evil Heat, bandet får en urusel recension av Ebba Von Sydow i Expressen och även om hon tog i så är skivan inte så bra. Soundet är likt de två tidigare, möjligen lite rörigare om det är proucenterna Kevin Shields eller Adrian Sherwood som inte får det lyfta men låtmässigt är det mycket sämre.
Ingen av singlarna Miss Lucifer X och Autobahn 66 rör sig nära några listor. Inte en cover på Some Velvet morning i duett med Kate Moss fär det att svänga.
5/10
2006 säger Bobby att de ska göra ett Euforiskt rockalbum och som första single Kommer Country girl
Singeln blir deras största succé med en femte plats på Englandslistan. Riot City Blues är kommersiell rock som funkar i mitten av 00-talet.
När skivan kom tyckte jag den var en frisk fläkt och ett roligt party album men jag är mer skeptisk nu. Flera låtar låter som pastischer på rock. Inte speciellt kul alltså.
5/10
2006 sjunger han även med Mekon (Blood on the Moon) och året efter med Queens of the Stone Age (Needles in the Camels eye), deras sångare Josh Homme kommer ätergälda det gästspelet genom att vara med på Primal Screams nästa album
2008 får Björn Yttling från trion Peter, Bjorn and John ansvaret att producera en del av bandets nya album. Beautiful Future är en smått förvirrande skiva, en del (Can’t go back )låter som denna förra skivan alltså ganska poppigt och rockradiovänligt, några spår (Uptown och The Glory of love) låter förvirrande likt Peter, Bjorn & John medan några få låter som det hårda suggestiva rockbandet de än gång i tiden var. Jag har för mig att jag spelade skivan en hel del när den kom men nu minns jag knappt några låtar från den, fast den är ett steg roligare än Riot City Blues
6/10
Fem år senare är bandet tillbaka med More Light, trots att skivorna innan har varit ganska lyckade kommersiell så var det nu dags att ta ett steg tillbaka. More Light är nog det mest krautiga de gjort. De första två låtarna klockar in på 9 respektiva 7 minuter, båda är softa suggetiva där Bobby mer viskar än sjunger. Jag tycker mycket om skivan, just att det är en helhet och inte spretig. Dessutom låter deras cover på Gun Clubs ”Goodbye Johhny” som om den skulle vara med på Suicides andra album. Detta är nog deras nästbästa album tillsammans med EXTRMNTR.
8/10
Tyvärr kommer då 2016 albumet Chaosmosis, en skiva som låter som lättsam elektro pop. Även här har Björn Yttling producerat och även varit medkompositör. Om någon hade blindspelat den för mig hade jag kanske känt igen Bobbys röst men aldrig gissat på Primal Scream. Det är ett riktigt bottennapp, finns några spår som är ok men mer är det inte. Trist om detta blir bandets svanesång, numer verkar de mest åka omkring som något nostalgiband.
3/10
Kanske var det gästinhoppet hos CSS som fick Bobby på tankar på lättsammare pop, tyvärr är det ingen låt på Chaosmosis som når upp till Hits me like a rock
2021 kommer ännu ett samarbete, nu ett helt duett album med Jehnny Beth, en fransk sångerska som har varit med i bandet Savages. Skivan skulle vara en uppdaterad version av klassiska duettalbum som George Jones/Tammy Wynette, Gram/Emmylou eller Lee Hazlewood/Nancy Sinatra. Inte för det låter nåt liknande men jag förstår idén.
Utopian Ashes är en fin skiva som varken har spår från Primal Scream eller Savages utan mer ett vuxet tonläge som kanske påminner lite om de duettskivor jag räknade upp tidigare. Ett album som borde fått mer uppmärksamhet än vad det fick.
7/10
