Leonard Cohen 10 år senare

Cohen Idag är det 10 år sedan Leonard Cohen dog, En gång för när jag var runt 20 år tänkte jag att jag skulle försöka ta mig in i Bob Dylans värld, det gick sådär, jag älskade poppiga låtar som ”I Want You” och så men men, en äldre vän på fiket där vi hängde sa – tror du ska prova Leonard Cohen istället, det är nog mer för dig. Jag köpte en Greatest hits och föll, trots att den bästa låten ”Avalanche” inte var med så jag fick införskaffa ”Songs of love & hate” också. Nätterna i mitten av 80-talet var Leonard Cohen min hjälte och 1985 spelades ”Various positions” förmodligen varje natt i min vindsvåning på Norra Rådmansgatan. Om man bara glömmer inledningsspåret ”Dance me to the end of love” och den nu minst sagt uttjatade Hallelujah så är skivan fortfarande en stor favorit, visst av nostalgisakskäl men även av kvalitativa så står den sig ännu.
När skivan spelades in 1984 så tyckte skivbolaget Columbia att låten Hallelujah var lite för udda och de försökte övertala honom att inte spela in den, de tyckte den var alldeles för cynisk och även titeln stack i deras ögon. När Cohen spelade den på Stockholm konserthuset i slutet av åttiotalet så hörde jag att texten var annorlunda och nu har det kommit fram att han ändrade texten hela tiden, uppåt åttio olika verser fanns i omlopp.
Men alla de som i dag tolkar ”Hallelujah” utgår aldrig från Cohens original utan från John Cales sakrala och nästan iskalla cover från 1991. Leonard hade gett John Cale alla verserna men den gamla violinisten valde de mest lättsamma Sen när Jeff Buckley spelade in den på sitt debutalbum, den som många kallar den fullkomliga så utgick han från Cales snudd på religiösa version och i Jeffs fantastiska röst får den att låta så klassisk som den numer har blivit. John Cales version användes i filmen Shrek men obegripligt nog så finns på soundtracket en version av Rufus Wainwrights som i sin tur blivit nästan lika känd som Jeff Buckleys, och Rufus gjorde sin version som en hommage till just Jeff efter han hade försvunnit ned i Mississippis strömmar 1997.

Idag finns det folk som vill införa ett förbud mot att använda den i filmer eller TV-program men det kanske är för långt att gå eller som Cohen själv har sagt: ”I think it’s a good song, but I think too many people sing it”.

Leonard Cohen kom inte från musiken utan han var poet, hans sånger spelades in av andra långt innan debuterade som 33 åringen med ”Songs of Leonard Cohen” 1967. Leonard var inge stor musiker, det sas att han kunde bara 6 gitarrackord men hans storhet var vemodet och texterna. När jag hade ett beredskapsjobb på Vasaskolans bibliotek fick jag hjälpa till och rensa ut böcker och vips ägde jag 3 poesiböcker av Cohen, en hel del av de texter jag skrev åren framöver började nog där.

En gång samtalade Leonard och Bob, Dylan var grymt imponerad av låten ifråga och undrade hur lång tid det tog att skriva ett sånt mästerverk, Cohen svarade ett halvår och frågade samtidigt Dylan om hur lång tid ”I and I ” tog att göra, en kvart svarade Bob och sa att Blowing in the wind tog fem minuter. Det kanske därför Bob Dylan gjort trettio gånger så många skivor mer än Cohen. Jag är kanske lite elak om jag säger att kvinnor jublar när han dyker upp med en ny skiva men faktum är att Cohen är en stor kvinnokarl, så stor att när Per Bjurman skulle göra ett av sina första jobb på Aftonbladet så skulle han intervjua mannen och redaktören ville ha en annan vinkel på det och föreslog kvinnokarlen, så Per frågade nervöst Leonard om hur det kunde komma sig att hade haft så många kvinnor, just då dejtade han Rebecka Demornay fyrtio år yngre, Cohen tittade på Bjurman och sa – ” well, i guess it´s because of my big dick”

Humor har han alltid haft, jag kommer ihåg en konsert för i slutet av 80-talet på Konserthuset i Stocksholm, då jag satt och skrattade och småmyste om vartannat. Han drog skämt och berättade anekdoter så att skrattet rullade i hela konserthuset, men det är lite av problemet, han relaterade om sin tid på Chelsea Hotel (ni vet där Sid och Nancy bodde när hon dog), varenda hissresa under en veckas tid så såg han i hörnet av hissen ett litet troll till flicka, till slut tog han mod till sig och frågade vem som söktes, trollet sa att Kris Kristofferson var den hon sökte och Leonard flinade upp sig och sa det var han, tjejen var Janis Joplin och den var inledningen till den fantastiska låten Chelsea Hotel no2 som har de lysande raderna You told me again you preferred handsome men but for me you would make an exception. And clenching your fist for the ones like us who are oppressed by the figures of beauty, you fixed yourself, you said, "Well never mind, we are ugly but we have the music."
Dessutom är jag väldigt glad att jag tog mig både råd och tid för att se honom på Globen en sista gång 2013, jag tänkte att bäst att passa på innan han dör och jag visste inte hur rätt jag. Han hade några skivor där jag tyckte han gick på tomgång men det sista albumet som likt Bowies ”Black Star” var nästan som ett Rekvim, bara titeln säger allt ”You want it darker”

Peter Alzén