Wire

Vad jag gillar mest med Punken från 76-78 är att det fanns inga regler, inga uniformer och inga förbjudna uttryck. Allt som var utanför den normala rockramen räknades som punk.
Jag är kanske lite knepig men jag tycker, precis som det står på Ebba Gröns första single, att punk är Anti-rock. Nu förstår ni att den andra punkvågen som kom med band som Cockney Rejects, Exploited och annan OI inte var nåt för mig.
Däremot räknar jag gärna band som The Fall, Subway Sect och Wire som punk.
Wire var lite äldre än de andra banden och om jag inte missminner mig så var det konststuderande på riktigt inte som de andra banden som skrev in sig för att få studiebidrag. Deras första album Pink Flag (77)

hade 21 spår som var både anarkistiska och nihilistiska. Från första spåret Reuters mörka och lite monotona till 12XU explosions liknande är det en fantastiskt rolig platta. Låtar som Lowdown, Ex-lion Tamer och Mr Suit är lysande i sin enkla form.
Uppföljaren Chairs Missing (78)

är lite mer mogen och inte alls punkig i dess konservativaste form. Mer Brian Eno och tidiga Pink Floyd än Clash om man säger så. Skivan innehåller fantastiska låtar I am the Fly,
Outdoor miner

(som blev en liten liten hit) och I feel mysterious today, men många låtar känns väl arty för sitt eget bästa.
Sen kom 154
(79)

som blev deras sista i den första perioden. De turnerade med Roxy Music och stilen var lite mer postpunk men de behöll sin fina melodikänsla även om de blivit lite mörkare. De återkom 1985 men det är en helt annan historia.

http://open.spotify.com/user/peckapunk/playlist/3bvXDC93LsJEzUCm0lzQB2


Peter Alzén

Alla vi som saknar Traste

Superstararna - Kuttra Sju
http://www.sendspace.com/file/4zdzxw

TLK - Vi går till sängs
http://www.sendspace.com/file/7qaux8

The Who och en Volvo

tio filmmusiks favoriter

Om jag vore rock’n’roll karriärcoach skulle jag se till att Iggy Pop klipper sig och tar på sin gamla kavaj igen. Och gärna medverkar med både musik och sin röst i fler tecknade filmer! ”Pain and suffering” från kanadensisk tecknade filmen ”Rock & Rule” 1983.



Den fina slutscenen i Arthur Penns’ ”Alice's Restaurant” från 1969, med Arlo Guthrie´s titellåt.



Ännu en slutscen (spoilervarning alltså), från Fassbinder’s film noir inspirerade ”The American soldier” (1970). Kanske är det så att filmmusik fungerar speciellt bra just i slutscener? Anyway, visst har folk dött i slow motion i film förut (hej Sam Peckinpah och diverse kung fu filmer), men sällan på detta extremt utdragna sätt. Peer Raben, som ingick i Fassbinders legendariska filmgäng, skrev den garagerocksvängiga musiken. Här borde även nämnas Fassbinders väldigt coola musikval i andra filmer: Kraftwerk's "Radio Activity" i Chinese Roulette" och Suicide's "Frankie Teardrop" i "In a year of 13 moons". Intressant Peer Raben obituary:

http://www.guardian.co.uk/news/2007/mar/15/guardianobituaries.obituaries



”Gerry” från 2002 tycker jag är en underskattad Gus van Sant film. Matt Damon och Casey Affleck irrar omkring i öknen till Arvo Pärt’s stillsamt magiska ”Spiegel im spiegel”.



gissören Nicolas Roeg är känd för samarbeten med musiker som Mick Jagger (”Performance”) och David Bowie (”The man who fell to earth”). I ”Bad timing” från 1980, som nog inte är lika omtalad, spelar Art Garfunkel huvudrollen. Han bidrog dock inte med musik, istället hörs Tom Waits "Invitation To the Blues" i den inledande scenen med Gustav Klimt målningar (filmen utspelas i Wien).



Michael Mann’s ”Manhunter” från 1986 är en filmatisering av första romanen där Hannibal Lecter förekommer. Här heter skurken dock Francis Dolarhyde aka "The Tooth-Fairy", en av alla tiders obehagligaste filmseriemördare in my humble opinion (när han spelas av Tom Noonan). Tyvärr hittar jag inte a_ction scenen där tidiga hårdrocksklassikern ”In a gadda da vida” med Iron Butterly spelas, det här klippet med stillbilder till musiken får duga.

http://www.youtube.com/watch?v=GPKg2c_bRCs

Kubrick var mästare på att välja spooky musik, jag får alltid kalla kårar av György Ligeti’s (ytterligare en föregångare till ambient) mystiska körverk i ”2001”.



En kuslig Kubrick till, ”Masked ball” scenen från ”Eyes wide shut”, med musik av Jocelyn Pook. Rösterna kommer från böner på rumänska, spelade baklänges



Regissören Kenneth Anger kan ställas till svars för mycket: vad hade rockvideon varit utan filmerna ”Scorpio Rising” och ”Kustom Kar Kommandos”, vad hade alla skandalbiografier varit utan boken ”Hollywood Babylon”? Man kan säkert skriva en hel doktorsavhandling om soundtracket till ”Lucifer Rising”, Jimmy Page var med på ett hörn men levererade aldrig. Om jag förstått saken rätt slutade historien med att en viss Bobby Beausoleil (fängslad för inblandning i Manson morden) skrev och spelade in musiken i finkan, i en studio han själv byggt. Intervju med Kenneth Anger:
http://www.guardian.co.uk/film/2010/mar/10/kenneth-anger-interview

Björn Olofsson AKA @bjolofs på Twitter

The Clash

I dagarna släpps boken som berättar historien om det legendariska punkbandet The Clash på förlaget Modernista. Boken som visar historien ur bandets eget perspektiv, inget tyckande från någon besserwisser-journalist utan bara medlemmarnas egna ord. Från de stapplande stegen i jakt på medlemmar till det mer eller mindre abrupta slutet. Boken är en snygg paperback full med bilder som visar oss det kanske snyggaste bandet genom tiderna.
Första gången jag hörde The Clash var i april 1977. Radions ”Discorama” spelade ”White Riot” en lördag och det var inte bara kärlek vid första öronkontakten utan även det var en minut och 52 sekunder med det mest energiska jag någonsin hade hört.
Från ”White Riot” till ”Rock The Casbah” var Clash ett av de få banden som konsekvent vägrade sälja sig. Trots att de växte sig allt större fortsatte de sin passionerade idealism. I stället för att spela för 30 000 i New York valde de att spela 17 kvällar i rad på det mycket mindre stället Bond Street.
Inte nog med att de gjorde det fantastiska dubbelalbumet ”London Calling”, de sålde det för enkelpris och när de sen ville visa upp sin hela musikaliska pastell på trippelalbumet ”Sandinista” (bara titeln säger allt) så valde de även då att sälja det billigt så alla fans skulle ha råd. Givetvis på bekostnad av deras egna intäkter.
Inte nog med att bandet kallade sin första USA turné för ”The Pearl Harbour Tour”, de skrev även ”The best band ever” på biljetterna! Och genom att de alltid bjöd in fansen efter spelningarna så tog de bort barriärerna mellan band och publik.
En gång åkte Paul och Joe in i finkan tillsammans med några fans efter en spelning. Tillsammans satt de då hela natten sjungande Clash-låtar, dan efter skrevs ”The Prisoner”.
The Clash liknade aldrig något annat band med sin ständigt upproriska och politiskt färgade och samtidigt alltid lika stilsäkert vi mot dem hållning. En trummis drogberoende, en gitarrists ego och ett arbetsschema där de inte vilade på fem år gjorde att bandet gick in i väggen och visserligen inte dog knall och fall utan imploderade till någon mycket tristare.
Den engelska upplagan av boken har i inbunden form sålts i över 100 000 exemplar.
Thåström har sagt att The Clash är det bästa han någonsin sett och Per Persson (ni vet, han med Packet) hoppade en gång i tiden över en hockeymatch med Alfta. Inför en bortamatch ringde Persson och sa att han inte kunde vara med. Anledningen var att han skulle vara hemma och lyssna på ”London Calling” som precis hade kommit. Många punkpuritaner hade emellertid problem med att The Clash inte var som de borde
Den legendariske fanzinet Sniffin’ Glue sa att punken dog när Clash skrev på sitt skivkontrakt för CBS, men mest hade puritanpunkaren problem för de utvecklades och vägrade låta som Sham 69 utan blandade in reggae, soul, rock’n’roll och funk
Att säga saker som att Clash är Stones för min generation är väldigt överdrivet, Clash hade en del singlar som nosade på topplistan och deras album var topp-10, men deras enda riktigt stora hit kom ett decennium efter att de lagt av, nämligen ”Should I Stay Or Should I Go” och det tack vare en reklamfilm för ett jeansmärke.
Vi som lyssnade på Clash älskade verkligen dem och tiden har varit väldigt god mot bandet. För varje år som gått har deras musik blivit mer och mer klassisk och för en som växt upp med dem som ledstjärnor tycker givetvis att boken är en given julklapp.

PETER ALZÉN

The other side of Pin ups

Kanske är det bästa jag vet Bowies sjuttiotal

När jag var tio år hade jag inte råd med så många skivor så Sätras biblioteks skivavdelning fick äran att bredda min musik, men mycket av musiken som fanns där var sånt som på den tiden fick bra kritik och i en extremt proggstyrd press på sjuttiotalet så var det för en som ännu inte ens blivit tonåring mycket som var konstigt och jobbigt. Några pärlor fanns förstås Alice Cooper, en del tuff hårdrock men framför allt så hade de en del som kunde kallas glam T.Rex, Roxy Music och så Bowies Pin-ups.

Pin-ups innehåller Bowies favorit från sin tid som en av Londons top mods

See Emily play var nog den första sång som fångade mitt intresse, på baksidan stod vilka som spelat in originalen till låtarna men på See Emily Play stod det Syd’s Pink Floyd, på den tiden fanns inget Internet och inga uppslagsverk om popmusik så det tog mig flera år att fatta att det fanns ett ”annat” Pink Floyd än de där som hade skivorna utan text på biblan där i Sätra.

Bowie fortsatte under hela sjuttiotalet att vara min hjälte även när jag upptäckte punken och fann en ny förtjusning så var det ingen barlast att behålla Bowie som favorit.

När jag sen ville börja bredda min musiksmak så var det ett enkelt val att leta rötterna, originalen till bra covers som man hörde, på så sätt fick The Clash mig att höra Junior Murvins Police & Thieves & Sex Pistols version av No fun gjorde det samma.

Men brittiskt sextiotal var ett ganska outforskat område, visst hade man fått i sig lite Beatles, Stones, Who och Kinks men hjälp av Pin-ups som karta så kunde man upptäcka Pretty Things, Sorrows, Easybeats och Syd Barrets Pink Floyd.

1981 köpte jag boken David Bowie Black Book, där det berättas historier om alla album som kommit med mannen. Där fick jag se att även låtar som Fill your Heart på Hunky Dory och It Ain’t easy på Ziggy Stardust var covers, men att hitta skivor med Biff Rose eller Ron Davies var inte så lätt på 80 talet, låtar som han spelade in efter Pin-Ups som Eddie Floyds Knock on Wood, Stones Lets spend the night together och Beatles Across the Universe var inga problem att hitta. Att Wild is the Wind inte var hans låt var nästan chockerande ofattbart, så bra som den var men På Scary Monsters gjorde han en låt från Tom Verlaines första och den hade jag givetvis redan, på Lets Dance plattan inleds med Criminal World som i original var en låt med duon Metro, som av en slump sprang jag på deras skiva bara några månader senare 83 på en av skivbörsarna på St Eriksplan. Att han under tiden spelade in Bruce Springsteen låtar bortser jag helt fräckt ifrån då de gavs ut mycket senare, Alabama Song är också förbisedd mest för jag vet inte vilken som ska klassas som originalet.

Förmodligen gör jag en volume 2 av detta senare.

Biff Rose - Fill Your Heart

Ron Davies  - It Ain't Easy

Chuck Berry - Around And Around

Rolling Stones - Let's Spend the Night Together

Jaqcue Brel - Amsterdam

Merseys - Sorrow

Them - Here Comes the Night

Pink Floyd - See Emily Play

Mojos - Everything's Alright

The Who - I Can't Explain

The Easybeats - Friday On My Mind

The Pretty Things - Oh Rosalyn

The Pretty Things - Don't Bring Me Down

The Yardbirds  - Shapes Of Things

The Who - Anyway, Anyhow, Anywhere

The Kinks - Where Have All The Good Times Gone

Eddie Floyd - Knock On Wood

The Beatles - Across The Universe

Johnny Mathis - Wild Is The Wind

Tom Verlaine - Kingdom Come

Metro - Criminal World

Iggy Pop - China Girl

  här kan du ladda ned alla låtarna

http://www.sendspace.com/file/lc4w65

Peter Alzén