dagens låt 1989

Före 86 var hiphop svårsålt och svårdansat i min lilla stad. Visst hade Grandmaster Flash Message rört upp lite och visst hade folk dansat till Malcolm McLearens Buffalo Gals men inte var det något som folk brydde sig så mycket om.

Sen förändrades allt först kom Run DMCs cover och samarbete med Aerosmith i Walk this way och strax efter kom Beastie Boys. Även om de båda lutar sig mot rockmusik så blev det plötsligt ett sug efter Streetsounds samlingar och allt nytt som Def jam släppte.

Beastie boys var brat packet som svinade, var förband till Madonna på en Englandsturné som de blev polisanmälda för att hetsat publiken, vandaliserat hotellrum och till och med vara beskyllda för att trakasserat handikappade.

KICK IT

Videon till Fight for your right to party var allt som kidsen ville se och höra

Sen försvann de och det dröjde flera år innan de dök upp med mästerverket Pauls Boutiqiue, ett album som tyvärr försvann ut i periferin och var så helt annorlunda än License to ill, samplings extravaganza och om man går in på whosamplewho sidan så är det en fröjd att se allt de älskar och har tryckt ned i musikmixen

Och låten som avslutar albumet B-Boy Bouillabaisse är tolv och en halv minut lång lekstuga med skivspelarna och mikrofonerna.  Jag kan tänka mig att Chemical Brothers egentligen baserade hela sin karriär på denna låt.

Efter Pauls Boutiqiue blev deras värld inte sämre men kanske lite mindre rolig, även om jag håller många av låtarna på de kommande plattorna högt men då pratar vi en annan värld.

De hade Snowboardgala för Aidsforskning, stödde Tibet och Dalai Lama med

Även om deras musik alltid varit ett mischmasch av allt de gillar. Så blev de en del i nittiotalets början som bestod

Beastie Boys, Beck, Lollapolloza, Grand Royal, Tarantino, Spike Jonze. Men det är en helt annan historia.

Eftersom B-Boy Bouillabaisse är en låt som ska få dig att bli lycklig av att upptäcka musik du inte visste att du älskade så gjorde jag en mix på gammal hiphop istället.

1.        Run DMC – Here we go (live at the funhouse)

2.        Mantronix – King of the beats (original 12” mix)

3.        Kurtis Blow – Tough

4.        Schoolly D – I don’t like rock’n’roll

5.        LL Cool J – Rock the bells

6.        Public Enemy – Rebel without a pause

7.        Boogie Down Production – 9mm goes bang

8.        World Famous Supreme Team – Do You like scratchin’

9.        B-Boys – Rock the house

10.     Crash Crew – High power rap

11.     Afrika Bambaataa - Jazzy Sensation (Bronx Version)

12.     T La Rock & Jazzy Jay – It’s yours

13.     Eric B & Rakim – I Ain’t no joke

14.     Mc Craig G – Shout

B-Boy Bouillabaisse

Peter Alzén

dagens låt 1988

1988 kom Bug med Dinosaur jr, förmodligen första gången J Mascis blir jämförd med Neil Young, inte bara att de har samma tonläge, de har också en liknande laidback aggressiv ton i sina gitarrer. Ett album som blev tillsammans med Sonic Youths Daydream Nation nästa steg i den amerikanska alternativrocken. Skivans clou är givetvis Freak scene en låt som jag har spelat ohälsosamt mycket. Freak scene är oemotståndligt elektrisk, dryga tre och en halv minut som är nonchalant i sin text

It’s so fucked I can’t believe it

If there’s a way I wish we’d see it

How could it work just can’t conceive it

Oh what a mess it’s just to leave it

Sen kommer ett gitarrsolo som inte innehåller en ton för mycket, sen lutar han sig tillbaka och kallt inser han

Sometimes I don’t thrill you

Sometimes I think I’ll kill you

Just don’t let me fuck up will you

‘cause when I need a friend it’s still you

Sen konstaterar han enkelt

What a mess

Om du fortfarande inte hört Freak scene avundas jag dig, det är en single som lätt är bland de bästa rocklåtar jag någonsin hört, bara medan jag skrev detta spelade jag den tre gånger

Freak scene

Peter Alzén

Dagens låt från 1987

1987 är ett lysande år för rockmusiken, hip-hopen visade framfötterna (Public Enemy- Yo Bum Rush the Show, Eric B & Rakim – Paid in Full), Collegerocken blev fantastisk (R.E.M - Document), Smiths avslutar med lysande Strangeways, Prince och Tom Waits gör sina bästa plattor någonsin, Springsteen kanske gör sin sista riktigt bra platta och många fler finns det. Och om man kollar NMEs lista över de 50 bästa singlarna det året är så gott som alla 50 snudd på suveräna.

Men mitt val av låt från 1987 blir ändå Lloyd Coles Hey Rusty.

Lloyd var en bokmal från Skottland som sjöng om Norman Mailer och Eva-Marie Saint

Den fösta skivan Rattlesnakes var lysande i sin korsning av Staple Singers och Postcard medan uppföljaren Easy Pieces var en liten besvikelse, tredje och sista plattan som han gjorde tillsammans med The Commotions Mainstream var inte heller den klockrena fullträffen som man hoppades på men innehöll 4 toppen låtar, av de så blev Jennifer she said en topp 40 hit i England. Men bäst på skivan är Hey Rusty där Raymond Carver möter Bruce Springsteen med U2 gitarrer, förövrigt samma gitarrer som sen fanns på Mauros Sarah.

Han var inte mer än 25 år när han skrev den, ändå visste han redan en hel del om det som brukar kallas medelålderskris.
Varför nämner jag Bruce undrar kanske ni? Jo för Hey Rusty tar vid där "Bobby Jean" och "No Surrender" slutade.
Then I got a job
White collar
Turn coat
You just spun around and walked
Said we wouldn't meet again
Hey Rusty don't hang up

Sen lämnade Lloyd Glasgow för New York, bandet föll isär och en solokarriär skulle påbörjas vilket kröntes på Don’ get weird on me babe.

Hey Rusty 

Peter Alzén

Dagens låt 1986

Att välja musik från 1986 var inte lätt, funderade länge på Babylon Blues ”Gunga bergets topp” men bör nog göra en mix och en text om Stry istället någon dag. Vad jag grämer mest över från 1986 var att jag missade Curtis Mayfield 3 gånger på 4 dagar den sommaren.

På onsdagen skulle han spela på Karlsson i Stockholm, vi hade sett Iggy Pop på Grönan och valde att ta bilresan när mot Danmark istället för vi skulle ju ändå kunna se honom på Roskilde. På torsdagen är vi ute i Köpenhamns nattliv, hamnar på Huset, där det visar sig att Curtis ska spela på fjärde våningen den kvällen, vi sitter nere i baren där alla ska passera innan konserten och plötsligt kommer Van Morrison förbi, vi byter några ord innan ursäktar sig för att hans ska gå och träffa Curtis. När vi kommer upp är det lite folk och det kostar hiskeliga 100 danska kronor i entré. I vårat stora sällskap är det bara jag och Henken Silfverhjelm som är intresserad av att betala in så vi försöker deala med vakten om att vi betalar 50kr per skalle och att de skulle då få in lite folk. Han vägrar och vi blir övertalade att gå vidare ut i den ljumma Köpenhamnsnatten, vi tröstade oss med att han i alla fall skulle spela på Roskilde. Givetvis missade jag honom av någon outgrundlig anledning den helgen också.

Men en konsert som jag såg 1986 och jag aldrig kommer att glömma var The Cramps på Göta Lejon. Bandet hade släppt sitt första album ”A Date With Elvis” på några år och skulle för första gången någonsin komma till Sverige.

Jag kommer ihåg när Cramps skivor dök upp i slutet av sjuttiotalet, man lyssnade hypnotiskt men förundran vad nu detta var. Deras version av Rock liknade inget annat man hört men eftersom all cool musik från New York var egen och inte lät som någon annat så var det bara som det skulle. När man sen fick se dem i svensk tv på programmet Casablanca i en vansinnig liveversion av Tear it Up så var kärleken ett faktum.

Spelningen på Göta lejon kan ha haft den mest mixade publik jag sett dittills på en spelning men alla visste att vi skulle få se något vi aldrig sett förut. The Cramps som då bestod av Posion Ivy, en av tuffaste som någonsin spelat gitarr, Nick Knox den alltid coola bakom trummorna, som växelvis rökte eller tog kort på publiken mellan låtarna, något som var lite udda med 1986 sättning var att de hade en basist Candy del Mar (från Satan's Cheerleaders),

Men vildast och mest i blickfånget var såklart Lux Interior. Han hade bar överkropp, tajta läderbyxor med en sjukt låg midja, och mikrofonen halvvägs nere i halsen. Han gjorde av med två flaskor vin under spelningen men det mesta rann nog ned över hans bara bröst. Han klättrade på högtalarna och fick Iggy Pop att verka normal. Rösten gjorde saker jag aldrig hade hört förut och ögonen vittnade om en man på gränsen till vansinne.  Att bandet hade låtar som What’s inside a Girl?, Can Your Pussy do the Dog och Kizmiaz gjorde det inte svårare att älska dom. Jag såg dem flera gånger efteråt men det blev aldrig riktigt samma sak.

Peter Alzén

Dagens låt 1985

Commodores var inget som någon räknade med efter att sångaren Lionel Richie och arrangören/producenten James Anthony Carmichael hade lämnat gruppen. Skivan 13 sålde sådär samtidigt som Lionels Can’t slow down sålde 8 miljoner, men 1985 gjorde gruppen det geniala att hylla bortgångna soulsångare som Marvin Gaye och Jackie Wilson.

Låten som är långt ifrån den partyfunk som de hade sysslat med tidigare, här får vi ett minimalistiskt synthbeat som ligger perfekt bakom Walter Orange nästan hymnliknande vädjan i ”Marvin, Marvin He was a friend of mine”.  

Låten blev stor hit, toppade R&B listan i mer än månad, nådde tredjeplats på Billboards poplista och fick även en Grammy.

Nighshift låter än idag modern och när Dexys Midnight Runners spelade på Cirkus 2003 så fanns den med i repertoaren vilket kändes totalt logiskt.

 Commodores - Night Shift

Peter Alzén

dagens låt från 1984

1984 var ett år som spretade i min musikaliska värld, varje fredag eftermiddag spenderades på Pet Sounds, bläddrandes genom nyinkommet i singlebackarna. Ofta fanns det orsaker till inköp och än idag är det många singlar detta år som fortfarande står högt i kurs.

Love Wars - Womack And Womack, I Wanna Be Loved - Elvis Costello, Don't Look Any Further - Dennis Edwards , What Difference Does It Make - The Smiths, When Doves Cry – Prince, The Killing Moon - Echo And The Bunnymen är alla utmärkta 5 av 5 möjliga i min lilla bok men frågan om inte  Keep On Keepin’ On med The Redskins är den bästa. Bandet leddes av Chris Deans, som drevs av att kunna ha en symbios av socialism, soulmusik, röda Harrington-jackor och drömmen om original skinheadkulturen.

Givetvis hade bandet inget förutom stilen att göra med de mindre begåvade skinsen som heilade utanför Sham 69s konserter. Deras enda album ”Neither Washington Nor Moscow” är en skiva som många fler har lyssnat på i efterhand än när den kom, jag är ganska övertygad att Love Antell älskar plattan och Håkan Hellström lånade lite från Keep on Keepin’ on när han skrev Kom igen Lena.

 Redskins - Keep on Keepin' on

Peter Alzén

kan man ha för många skivor?