90-talets bästa plats 13 & 14

Plats 13 -14

Plats 13 hösten 94 är jag med i en popfrågesport på tv3, Musikmatchen där jag vinner min match och priset var en resa till en konsert var jag ville i hela världen, så mars 95 befinner jag mig i Australien och på en av stränderna utanför Sydney, finns ett disko som Dinosaur JR ska spela på, det är såklart totalt utsålt men vi chansar på att det ska finnas några scalpers utanför, det var inget problem. Dinosaur Jr är inte världens roligaste band att se, även om musiken givetvis är svinbra men det händer inte så mycket och Mascis är ju inte direkt någon underhållare. Dessutom var det extremt högt. Men ett svinbra band är det. Plats 14 om man ska prata om hur viktigt det var att starta ett album med tre fantastiska låtar, de flesta köpare till ett album brukade bara lyssna på de tre första låtarna, inledningen som knäcker en. Jo exakt vad jag säger det viktigaste på en skiva är faktiskt att de tre första låtarna är så grymma att du inte behöver höra den fjärde för skivan var redan betald och i din påse. Man kan förstå att recensenterna slog kullerbyttor när de hörde Costellos första LP “My aim is true” med den makalösa inledningen (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes, Less Than Zero & Mystery Dance eller alla som hörde Taxman/Eleanor Rigby/Im only sleeping på The Beatles kanske bästa LP Revolver, att sätta likhetstecken mellan suveränt album och en knäckande trippel är inte alltid givet. Jag menar flera av mina absoluta favoriter, What´s going on, London Calling, Hunky dory och The Queen is dead t.ex. har absolut inte de bästa låtarna först, däremot en halvsunkig platta som Posies Frosting on the beater har en fantastik inledning Dream All Day, Solar Sister och Flavour of The Month att man rankar den som den toppskiva den verkligen inte är. Idag är kanske den är vikten med en toppentrippel att starta ett album inte lika viktig Peter Alzén

90-talets bästa plats 15-17

plats 15-17

Plats 15 från en av mina favoritskivor alla kategorier Lloyd Coles Don’t Get Weird On Me Babe, en skiva som trots att det var cd tider var gjord som en snabb sida och soft sida (jag hade turen att få den som promo som två cd istället) då i 90-talets början var Lloyd störst i Sverige, han sålde såklart skivor i andra länder och så men bara i Sverige kom han så högt på listorna som han gjorde. Han gör än idag musik som är som en varm kofta en kulen kväll. Jag tror världen skulle vara mycket bättre om fler lyssnde på Lloyd Plats 16 Ett band som var rockens framtid i England och i POP tidningen var Suede, och herregud hur bra var inte de första singlarna och debutalbumet, på andra skivan blev de svulstiga och skittråkiga men på tredje albumet hittade de tillbaka litegrann men så glammigt coola som de var i början blev det aldrig igen. deras spelning på Dailys precis efter debuten håller jag fortfarande som av mina favoritkonserter. Plats 17 Om ni sett den underhållande N.W.A filmen vet ni hur historien om Dr Dre är och hur han möttes med Snoop. Än idag är Dr Dre än av de tyngsta producenterna i världen. Han har bara släppt tre skivor i sitt namn men producent CV är långt så det räcker med namn som Ice Cube, 2Pac, Eminem, Mary J Blige och 50 Cent bland annat Peter Alzén

90 talets bästa plats 18-20

Plats 18 i början av 90-talet kom Matthew Sweet fram, i hans band fanns både Richard Lloyd och Robert Quine, om jag inte minns fel så var Lloyd Cole en av de som pratade gott om honom. I alla fall borde Girlfriend blivit en mycket större hit än vad det blev, de två efterföljande skivorna var också helt ok men sen tappade jag bort honom tills han började coverskivor tillsammans med Susanna Hoffs från Bangles, alldeles utmärkta små poppärlor till skivor det med. Plats 19 i mitten av 90-talet kom ett band som förändrade musikvärlden ganska mycket. Från Staten Island kom niomannabandet Wu-Tang Clan som gjorde hip hop som den aldrig låtit tidigare, musik som var mörk men ändå svängig och stenhård. Skulle kunnat plocka massor av låtar här från första Enter the Wu-Tang Clan 36 Chambers eller från RZA och Method Mans soloskivor, (bandets alla nio medlemmar gjorde hela tiden parallellt soloskivor) men den absoluta klassikern är ändå Ol’ Dirty Bastards Shimmy Shimmy (kolla gärna mtvklippet när han ska hämta ut socialbidrag, trots att hans skiva såld massor, stor komik) Plasts 20 Ååh Madchester so much to answer for som Moz sjöng, då fick alla band som var i närheten att komma från Manchester följa med på tåget, speciellt som de blandade in dansrytmer i deras popmusik. Charlatans har fortsatt och göra bra skivor än idag, fast det är inte många utanför UK som verkar bry sg längre. Peter Alzén

90-talets bästa vol 6 plats 21-25

Plats 21- 25

Plats 21 om ni inte har sett den fantastiska filmen Dig!, där de berättar den snudd på tragiska historien om Anton Newcombe och hans band Brian Jonestown Massacre så måste ni göra det. I filmen är Dandy Warhol deras syskonband enda fram till de blir populära då blir de Antons nemesis. Dandy Warhol är ett lite underskattad band , visserligen inte så viktiga eller så men några lysande låtar har de speciellt Bohemian Like Yoiu och den här fantastiska låten om Heroinmissbruk eller inte Plats 22 tjugo år efter hon albumdebuterat så kommer albumet Car Wheels on A Gravel Road, nu är den den dolda diamanten Lucinda Williams plötsligt populär i alla läger. Precis nu är hon nya Emmylou och blir Grammyvinnare. Albumet är så lysande som det sas och titellåten är dess clou Plats 23 Polly Jean Harvey var också en extremt typisk 90-tals artist, från de tidiga extremt (då iaf) feministiska alstren till de mer Nick Cave doftande episka sakerna. Från To Bring You My Love, där Mick Harvey från Bad Seeds också spelar är som ett ljudsatt otäck roman. Hon är en idag en lysande och berättande artist Plats 24 NU pratar vi stenhård 90-tals hiphop, Mobb Deep Shook Ones II är en klassiker av stor rang, hade det varit en rocklåt hade vi pratat om You Really Got Me eller Gary Gilmores Eys. Pitchfork la den på plats 25 av 90 talets bästa och om ni fortfarande inte tror mig så lyssnar ni för lite på hip hop. Plats 25 Elliot Smith gick bort alldeles för tidigt, ska man beskriva honom som en Lo-fi trubadur eller en väldigt introvert singer/songwriter så kanske man skulle skrämma bort för många, visst är han ledsen ch deppig men samtidigt briljant i både ord & musik. Between the Bars är från tredje albumet Either/or då han fått lite större arrangemang men fortfarande är det väldigt påträngande vackert. ' 'Peter Alzén

90-talets bästa vol 5 plats 26-30

Plats 26-30

Plats 26 nu är det nästan så jag ångrar mig, känns som Teenage Fan Fanclub borde tappa alla listor alla dagar, Teenage Fanclubs genombrottsplatta Bandwagonesque fick ett översvallande mottagande av kritiker och publik när den kom 1991, den amerikanska tidningen Spin rankade albumet som 1991 års bästa skiva, på andra plats kom Nirvanas Nevermind. Teenage Fanclub lät som en korsning av Big Star, Byrds och Postcardbanden sen att bandet låg på Creation var väl bara för bra för att vara sant. Hela 90 talet var fullt med fantastisk popmusik som bandet gjorde, att det blev just Sparky’s dream var för den var bäst just idag. Plats 27 Fu –Gees var roliga och bra på samma gång men i ljuset av 2016 låter deras snudd på cover hip hop inte så jätte kul, annat är det med Lauryn Hill, tyvärr är Miseducation Of Lauryn Hill fortfarande det enda album gjort och det låter snudd på lika modern är idag Plats 28 Primal Scream är också ett sånt där band som är det typiska soundtracket till mitt 90-tal men att lyssna genom deras katalog idag är i det spretigaste laget både musikaliskt och kvalitativt. men att gör en låt som Higher then the Sun är så mycket 92 som det kan bli Plats 29 någon gång i början av 90 talet såg jag Sonic Youth på Fryshuset, förband var Pavement som jag inte hade lyssnat på så mycket innan men det var ett något som fick åtgärdas, mespop i sin bästa form. Plats 30 Bristolsoundet kom ursprungligen från Pop Group men utvecklades över 80 talet framför allt av Smith & Mighty som senare kom att producera tidiga Massive Attack, Massive (som de fick heta under gulfkriget) startade som dansmusik kollektiv innan de gled över till att bli en trio, musiken blev mörkare och mörkare. De var tillsammans med Portishead och Tricky de första och kanske bästa inom den så kallade trip hopen. Peter Alzén

90 talets bästa vol 4 plats 31 - 35

Plats 31-35

31 Happy Mondays var en rolig parantes i rockhistorien. 1990 var jag i London 2 svängar, vårsvängen var full av bra konserter som toppades av Soup Dragons på Subterrenia långt uppe vid Ladbroke Grooves station. Den korsning av rock- och dansmusik som jag tyckte var fantastisk den majnatten slogs med hästlängder en söndagskväll på Wembley Arena i december. På den tiden jobbade jag på Norrlands största skivaffär och kunde med lätthet tigga åt mig biljetter till konserter, men att få VIP pass till ett gig med då Englands hetaste band i London var inget jag ens kunde drömma om. Det var inte bara den fria baren som gjorde att vi missade Donovan som var förband utan rummet var även fullt med coola rockmänniskor som tex en broder Reid från Jesus and Mary Chain och Wayne Hussey från Mission, som faktiskt fick en liten utskällning av min bror för han inte kom ihåg hur många gånger han hade spelat i Sverige. Konserten var fantastisk och just då kändes det som inte Happy Mondays kunde göra något fel. Happy Mondays mästerverk Pills ’n’ Thrills and Bellyaches är ett album fulla av popmelodier klädda i en lätt groove som lätt kan klassas som drogberusande. Låtar som Loose Fit, Bob’s Yer Uncle och Kinky Afro är suverän sommarpop som funkar än idag men skivan stor behållning är första singeln Step on som är en cover på John Kongos låt (som då hette He’s gonna step on you again). Singeln blev en stor hit och turnén som följde gjorde de ännu större. Tyvärr så kollapsade allt i en symbios av hybris och gravt drogberoende på Bermuda under inspelningen av uppföljaren Yes Please. Skivan blev ett jättefiasko och fick recensionen No Thanks i NME. Men under 1990 var Mondays de coolaste katterna i stan och Step on är en suverän singel, dessutom skakade jag Bez hand den där kvällen på Wembley Plats 32 jag skulle kunnat valt How to Fight Loneliness från samma fantastiska album men kände jag behövt lite högre tempo Plats 33 Pixies gjorde två skivor på 90-talet, båda två inte alls så dumma och Frank Blacks soloskivor är också i inledningen alldeles utmärkta men bäst ifrån den familjen är systrarna Deals Cannonball Plats 34 jag minns en förfest hemma hos en fotbollstränare. Tror MTV stod på som ljudkullis, ja de spelade musik på den tiden. En känd fotbollsdomare kommenterar Lenny Kravitz Fly Away med hur bra den var, jag brukade inte trycka upp min åsikt om musik till folk (inte efter jag fyllt trettio iaf) men när han sa ”Pecka visst fan är det bra” så kunde jag inte låta bli att kommentera med att det var fotomodelsmusik, sen blev han lite sur och precis då kom Daft Punk upp på tvn, då sa han lite syrligt att du gillar väl sånt här skräp, ja flinade jag, jag älskar Daft Punk, tror nog jag gör det än idag, trots deras musik blivit väl slick ibland numer Plats 35 Vad kan man säga om Snoop, svårt att låta bli att älska en sån man, han må vara en skitstövel utan koll men rappa kan han. Peter Alzén

90 talets bästa vol 3, plats 36-40

Vad ska man säga om plats 36 – 40

36 .Det är kanske lätt att avfärda Ash som något lättviktigt men låtar som Kung Fu och Girl From Mars är precis sån pop jag gillar, aldrig trist bara full fart med melodier som är snodda av Buzzcocks. 37 Neutral Milk Hotel var/är en del av Elephant 6 kollektivet (där även Apples in Stereo och Olivia Tremor Control ingår) och är amerikansk alternativ pop när den är som bäst. 38 Mercury Revs album Deserters Song som inleds med Goddes on a Hiway är en skiva som spelades sönder och samman året 1998, skivan gästas av både Levon Helm och Garth Hudson från The Band. Tror skivan blev årets album i både NME och Uncut och det är en toppen platta och bäst är den otroligt vackra inledningen 39 Sonic Youth var de alternativa regenterna i skarven av 80 och 90-tal men när de blev för mycket introvert LO-fi tröttnade jag men här är de fortfarande coolaste bandet i världen 40 ska erkänna att jag aldrig riktigt greppat Trent Reznor, ibland är det toppen men alldeles för ofta är det mest en massa oljud och sånt tyckte jag var roligare när jag var 16 än när jag var 30+, men Closer är toppen såklart. Peter Alzén