90-talets bästa låt

Plats 1

September 1991 är jag i New York, ser Nirvanas nya album Nevermind på Tower Records men struntar att köpa den, jag hade hört Bleach och var inte imponerad, då ska vi ändå betänka att jag köpte det mesta från Blast First och Sub Pop på den tiden. Jag vet inte hur länge det tog innan MTV plockade upp Smells Like Teen Spirit men sen var snöbollen i rullning, på min och Mikes klubb Key Club tror jag vi avslutade så gott som varenda kväll i flera månader med den låten, sen kom rykten om spelningar på både Dailys och Melody, jag hade biljett till båda men de blev givetvis inställda.

När de väl kom till Sverige var det 1992 på Sjöhistoriska och då tror jag nog Teenage Fan Club var bättre. 1994 blir jag pappa, Kurt Cobain skjuter sig själv och med facit i handen tror jag de var det sista rockbandet som betydde något för mig. Sen kom vuxendomen och något annat men vad folk ofta glömmer när de klumpar ihop Kurt och Nirvana med alla andra mediokra hårdrocksband som kallades Grunge var att de var antitesen till de där tuffa grabbarna som var macho ut i fingerspetsarna. Man kan säga vad man vill om uttjatad etc om Smels Like Teen Spirit men precis som att Anarchy in The UK är 70-talets bästa låt så är detta 90-talets bästa, har du ivändningar? Gör egen lista Peter Alzén

90-talets bästa lats 2

plats 2

i nittiotalets börja gjorde Arbetarbladet en helt fantastisk nöjesbilaga varenda fredag, tror det var Sofia Olsén som startade den (men jag kan minnas fel) sen var det vär Giron Wilhelmsson, Ulrika Nilsson och Sebastian Kloss som fortsatte med bravur. Innan Pet Shop Boys skulle komma till Sverige för första gången 93 så gjorde Sebastian en enkät bland lokala "kändisar" om de skulle åka, jag blev förfrågad och visst skulle jag åka och beskrev att jag gillade bandet väldigt mycket, men sen blev en lite äldre man, både tidigare journalist och rockmusiker och han sa precis alla sina fördomar om PSB, hur ytliga de var, hur meningslös deras musik var och så vidare. jag brukar tänka på hoom ibland, speciellt när jag ser rockmusiker spy galla över housemusiker att de inte är riktiga artister, att de bara skruvar på rattar och inte spelar på riktigt. någon gång ska jag skriva en långt inlägg om alla band jag gillade från Kraftwerk, över punk, över Human League över Grandmaster Flash och så vidare ända till dagens house som alla blivit hatade av de män som älskar riktig musik, typ som Led Zeppelin eller Pink Floyd.

Behaivour är ett fantastiskt album och kanske är Being Borimg klassikern men någonstans i So Hard så finner Neil Tennant en ton som gör allt det jag älskar med bandet, när de sen blev lite väl eurodiscoaktiga på skivorna efter tröttnade jag men i början av 2000 så var de tillbaka i toppform igen, och ja jag tycker Pet Shop Boys är bättre än Pink Floyd varenda dag i veckan Peter Alzén

90-talts bästa plats 3

Plats 3

När jag förra sommaren gjorde en lista över 80-talets bästa så var det bara 3 artister/grupper som jag lyssnade på från 1980 -1990, det var Cure, New Order och Nick Cave men när de två förstnämnda blev ganska tråkiga på 90-talet fortsatte Nick att hålla höjd. Albumet Let Love in från 94 är ett makalöst album, full med fantastiska låtar.

Fokuset klart och väldigt precist. Inledande Do You Love Me? är magnifikt hård, resten av albumet är lite mer intensivt, De två avslutande balladerna Ain’t Gonna Rain Anymore och Lay Me Low är stormande vackra. Men bäst är ändå Red Red Right som har använts i massor av filmer och tv-serier och jag förstår varför. Peter Alzén

90-talets bästa plats 4

Plats 4

på nittiotalet blir det ett uppsving för R'n'B då den kombinerar soulen med hip hopen. Till ett break från Michael McDonalds Chuck Jackson-cover »I Keep Forgetting« berättar Warren G en chauvinistisk historia om en biltur med sin polare Nate Dogg under en eftermiddag på den amerikanska västkusten. hämtad från filmen Above the Rim med en inledning samlad från Blaze of Glory får vi 90-talets bästa soullåt Peter Alzén

90-talets bästa plats 5

Plats 5

Om några veckor åker jag till London igen, för vilken gång i ordning vet jag inte men det är något där som drar, det är miljöerna, det är atmosfären. en stad där man åker till Oval för att se Inca Babies eller tar British Rail till East Croydon för att se Ghostdance är en stad man älskar. Känslan att åka till Dingwalls men alldeles för tidigt så man kan ta alla pubarna på den där långa gatan vid Camden innan, att äta vid stånden på Borough Market eller bara sätta sig på en pub utanför turistdistrikten är nog för mig ibland.

Ska jag göra det enkelt så älskar jag att vara i London, att bara gå på gatorna i Westbourne Grove, höra de senaste hitsen på högsta volym i stånden bland allt piratkopierat på Camden market. Sippa på en espresso på Bar Italia i Soho. Att skriva om London är egentligen onödigt dumt för det är dofter, ljud, trafik men framförallt musik som är London Alla konserter jag sett under alla besök eller bara musik som andas så mycket London att det inte går att få någon annan bild framför sig, det kan vara nattbussarna i Everything but the girls Missing eller broarna vid Westway i Clash Stay Free. Om ni tittar på videon till just Everything but the girl låten fattar ni att det blir inte mycket mer London än så, förövrigt har ni väl redan läst Tracey Thorns bok annars borde ni göra det. Peter Alzén

90-talets bästa plats 6

Plats 6

i slutet av nittiotalet så pluggade jag till läraren på heltid samtidigt som jag halvtidade på Skivbutiken, dessutom småbarn i familjen gjorde att jag oftast lyssnade på musik när hela familjen utom jag hade lagt sig, då blev det ofta ambient techno eller Singer/songwriters. en skiva som snurrade ohyggligt mycket den tiden var Dylans magnifika album Time Out Of My Mind. en skiva han fick tre Grammys för, bla Best album. När skivan kom så var det den första skiva på sju år där han hade spelat in eget material på och det gick rykten om både svår sjukdom och ännu värre saker, är inte säker på om något av det var sant men skivan är ett mästerverk, en av Dylans absoluta bästa.

Peter Alzén

90-talets bästa plats 7

plats 8

Första gången jag såg Bob Hund var mer än 20 år sen, några trappor upp på Lättingsscenen, de tog mig med total storm, jag hade då passerat 30 år och var bergsäker på att rockmusiken var så gott som död och här blir jag slagen av ett band som var det bästa jag sett sen jag som 16 åring såg Ebba grön i Polhemsskolans aula, bara Tomas Öberg ensam var en sådan adrenalinkick att jag glömde bort att inte dansa. Egentligen behöver jag inte skriva mer än så men de första åren så var det bara vi som såg de tidiga konserterna som fattade, nästan alla vänner ratade Bob Hund som något konstigt arty farty men bandets aviga mix av Lo-fi, Kraftwerk, Devo och Majakovskij var en sensation som exploderade på scenen, nuförtiden är musiken lite poppigare och mindre kantig.

Runt millenieskiftet hade jag nog tappat tron på bandet men när jag såg dem nu i vintras igen så insåg jag hur roligt det är, men som sagt det skruvade i början har tyvärr försvunnit. Det skulle vara lätt för mig att säga det var bättre förr men det var det inte tror jag Peter Alzén