Sweet Dreams

Sweet Dreams (Dylan Jones)
Jag har läst soundtracket till mina tonår, Dylan Jones som var skribent/redaktör på iD, the Face och GQ berättar om ett London mellan 75-85, jag var förvisso inte tonåring varken 1975 eller 1985 men ni fattar. Man måste se i vilken kontext England är i 1975, det är mörkt, grått, oljekris, den konservativa regeringen införde elbegränsningar i en sk tredagars vecka.
Rocken befinner sig på stora arenor där den hade uppknäppta skjortor och gabardinbyxor. Ett fåtal ungdomar som växt upp med Bolan och Bowie, börjar gå på speciella pubar mestadels där de homosexuella hängde, de skapar en egen stil och blir snart ett följe till Sex Pistols, det var DIY och det växte sig större till klubbar som Roxy & Vortex men det var ändå ganska få involverade i den tidiga punken, de som var med från början tyckte att det dog ut när band som Sham 69 kom, som hade en publik som liknade fotbollshuliganer som mest var ute för att slåss.

Samma människor dyker strax upp på klubben Club for Heroes där Steve Strange och Rusty Egan huserar, de tar snart konceptet vidare till Blitz. Steve står i dörren och Rusty spelar Bowie och Kraftwerkskivor- precis som några år tidigare när Don Letts spelat Reggae på Roxy för det fanns inga punkskivor att spela, så hade inte Rusty Egan så många låtar som lät hypermoderna 1978 heller, det slutade med att de två tillsammans med Midge Ure och Dave Formula spelade in ett album under namnet Visage bara för att få låtar att spela på Blitz.

Blitz var den coolaste klubben i London, de som gick dit var oftast Art School studenter som sydde sina egna kläder, allt för att vara något mer än den vanliga personen. En kväll kom Mick Jagger dit men han blev nobbad i dörren. Däremot Bowie blev behandlad som en gud när han kom dit, själv blev han så impad av stället att han bad Steve Strange ta med de tre coolaste till inspelningen av Ashes to Ashes videon. Det finns även ett parti i boken som nämner när Brian Eno hörde Donna Summers I Feel love och han springer till Bowie i Hansastudion och säger att så här låter framtiden.

Det var som en ny tid var på ingång, framtiden nu skulle saker låta modernt, gärna futuristiskt, även om punken i sin start hade varit anti-rock så blev det ännu mer utmejslat nu.
Bland alla som hängde på Blitz var förutom Visage gänget Spandau Ballet de hippaste, egentligen var det ett soulband (vilket de gick tillbaka till några år senare) men efter de hade köpte en synth blev de lite av ett husband på Blitz. Andra som hängde där som Boy George mfl skulle snart bli den nya eliten. I samma veva startar tidningar som till skillnad från NME, Melody Maker och Sounds inte ser ut som svartvita tabloider utan är färgstarka men ändå bra skrivna, Face, iD och Smash Hits. Jag har fortfarande en del nummer kvar av Face men alla mina Smash hts gav jag tyvärr bort för 30 år sedan.

Jag brukar säga att 1979 är mitt favorit år i musikhistorien men egentligen är det bara starten på det nya, de kommande åren är lika fantastiska. Det var som allt det gamla var så passé , jag tror första gången jag bar ett par jeans på åttiotalet var 84-85. Men det var inte bara i England nya saker hände, i Sverige hade vi fått radioprogrammet Eldorado, som skulle låta lyxigt, modernt och absolut inte som Asfaltstelegrafen som samma programledare hade haft några år tidigare.
I USA startas MTV 1981 och de har väldigt få rockvideor att spela, det slutar med alla nya band från England fyller etern, New Romantics som kanske är en lite löjlig benämning på scenen men det som blir den andra brittiska vågen som tar över USA. Själv börjar jag som DJ på stans rockklubb sommaren 81, då var jag 18 år.

Jag blev manager för stadens största band Quiet och eftersom sångaren i det bandet även var dj på stans rockdisco så blev jag även det. Om han hade tidigare spelat mest rock och reggae med lite hits instuckna så var det detta sommaren av synthpop. det som var mest roligt var att publiken då var med på vad vi än spelade så det kunde vara Roxy Music-Duran Duran-Gang of 4-Dead Kennedys- Ebba Grön utan problem
Boken är kanske för lång, de sista åren är inte lika roliga att läsa om, även om jag älskar Abc och Culture Clubs debutalbum känns som de flesta banden blev tråkigare ju större de blev, sen 1983 hör jag Sisters of Mercy och får hopp om rockmusiken igen.

Det första kapitlet handlade ju om den begynnande punken och det sista heter ”Like Punk Never happened” men de som handlar om 1975 – 1982 är underbar läsning, precis den tiden jag romantiserar om, allt kändes nytt och modigt. Även om en del människor, Billy Bragg till exempel som kände sig tvungen att starta en solokarriär efter ha hört/sett Spandau ballet gärna kopplar ihop scenen med Thatchers liberalism. Det finns givetvis saker som tangerar, elitism, eskapism och individualism men allt är inte så enkelt, flera av artisterna var senare med i Red Wedge som skulle hjälpa Labour politikern Neil Kinnock att vinna valet över Thatcher.
Idag när man ser filmer från tidigt 80-tal så dyker låtar som den där hemska med Journey ofta upp, varenda gång undrar jag vems 80-tal var det? Inte mitt i alla fall. Mitt tidiga 80-tal var ganska syntetiskt, klara färger och gärna en svart näsduk knuten runt halsen.
Peter Alzén