När skivan No New York kom splittrade den punkarna, de som tyckte den var bra eller i alla fall intressant gick vidare mot postpunk och artrock medan de som avfärdade den som oljud fortsatte lyssna på Sham 69.
Adele Bertei som var med The Contortions har nyligen kommit ut med boken just med titeln No New York, den har jag precis läst.
Hon var även med och satte tillsammans med producenten Brian Eno ihop samlingsskivan med samma namn.
Den scenen var ju ganska kortlivad men ändå ganska viktig för den dansscen som växte upp på nedre Manhattan i skarven av 70 & 80-talet.
Artrock scenen som Glenn Branca, Swans och Sonic Youth har såklart lyssnat på Lydia Lunch och tagit det vidare.
Visserligen är boken om Adele Bertei liv men jag tycker bitarna om No Wave scenen är väl korta och i många stycken är det mest hennes missbruk och halvlyckade band som ältas. Visst kul att få reda på en massa som jag såklart inte visste , som deras hårdsatsande lesbiska rockband the Bloods, som givetvis föll isär,
Men i sista kapitlen blir det spännande igen då hon ska göra solokarriär, producerad av Thomas Dolby, i hård konkurrens med Madonna. Deras första singlar kom ut samtidigt och Adeles går bra. Roligt är att ingen av tjejerna får vara på omslaget för de ska inte synas att de är vita.
Med facit i hand så vet vi hur det gick men hon blev en anlitad körsångerska och låtskrivare.
Det var Trevlig läsning men jag hade nog förväntat mig lite mer.
Peter Alzén
I år har jag läst två av Bob Stanleys böcker. Den jag borde läst för länge sen "Yeah Yeah Yeah" var såklart en rolig påminnelse om en musikhistoria som jag läst så många gånger förut
det betyder såklart inte att den var tråkig, extra roligt med en musikbok som lägger lika många sidor på Rolling Stones som på Kylie.
rekommenderas om du på ett lätt sätt vill förskansa dig musikhistorien från 1950 ->
innan dess läste jag hans bok om Bee Gees (som jag borde köpt och läst tidigare men ibland blir det såhär)
givetvis en ordentligt genomarbetad bok om bröderna Gibbs långa resa från fattigdomen på Isle of Weight till försikta musiksteg i Australien tillbaka till England över Miamis funk/disco till mobbningen med Disco Sucks till comebacken sent 80-tal.
Det Blev många skivor att lyssna genom och en ganska brokig skara låtar men herregud vilka pärlor de har skrivit, både till sig själva och till andra.
här har jag rankat deras 40 bästa låtar
Dub
Jag läste nyligen att Steve Barrow hade avlidit, Steve Barrow var en otrolig reggae konnässör, han jobbade på skivaffären Honest Jon’s, han skrev boken The Rough guide to reggae och han, tillsammans med Mick Hucknal från Simply Red startade återutgivningsskivbolaget ”Blood & Fire”.
En sak som var väldigt bra med CDns framfart var det kom massor av återutgivningar av skivor som tidigare var smått omöjliga att hitta, speciellt om du bodde i mindre städer. Det började skivbolagen också inse men ibland så tog folk det i egna händer.
Blood & Fire gav ut ganska lyxiga återutgåvor av Reggae från 70-80 talet. Det var många fina utgåvor som fick otroliga recensioner och var hippa köp då i mitten av 90-talet. Samtidigt kan jag tänka att det var en hel del som var lite besvikna, det var mycket dub, en hel toast och ganska lite ”vanlig” reggae.
Just Dub är något man måste vänja sig med, idag kanske det inte låter så konstigt som det gjorde på 70-talet eller kanske 90-talet då återutgåvorna kom. Men i min värld är det fantastisk musik att höra, producenten skalar av låten till skelettet och lägger på ekon, nya röster, blixtrar och vad som kan behövas.
Egentligen började iden med Dub redan sent 60-tal då Reggae singlar oftast fick en ”Version” på sidan då det kostade för mycket pengar/tid/talang att spela in en till låt, istället blev det en instrumental som sedan producenten började peta i eller så kom någon kille med stor mössa och började pratsjunga över den och vips var både Dub och Toast födda.
Frågan är om Remixen, hip-hop, rap, drum’n’bass, och Public Image Ltd också föddes då.
Det är svårt att överskatta effekten Blood & Fire hade då, just Reggae och specifikt Dub och DJ musik blev stort på 90-taelt. Men även så att original artisterna/producenterna fick betalt, vilket inte alltid tidigare hade varit fallet. Otroligt snygga utgåvor som dessutom var tillbristningsgränsen fyllda med välljudande högkvalitativt ljud.
Han kurerade även andra samlingar för andra bolag som inte var lika lyxiga men givetvis bra ändå, sen var det Steve Barrow som Island Records frågade om han kunde sätta ihop den majestätiska slutgiltiga reggae boxen ” The Story Of Jamaican Music (Tougher Than Tough)
Men ska även säga att två av världsistoriens bästa album, The Congos – Heart of the Congos och Burning Spears – Social Living släpptes också i otroligt fina utgåvor på Blood & Fire
Bra musik ska få en att bli sugen på höra mer musik, The Clash var alltid ett band som fick mig att leta efter mer musik,
Alla deras covers var smakfullt valda, så många bra låtar man lärde sig där.
I många år visste jag inte vem det var som gjort originalet till Revolution Rock som var med på London Calling, låten var helt omöjlig att hitta, ingen jag frågade hade en aning.
Men för sisådär dryga 25 år sedan skickade jag ett mail till Steve Barrow på reggae fick svar att han aldrig hört talas om albumet (London Calling !!!) men han trodde det kunde vara Danny Ray, jag som hade hand om importen på Skivbutiken kollade i den tidens bibel som var en tjock katalog som hette nåt med CD, skickade efter en cd samling hos Lars Arvidsson på Border som efter ett tag fick tag på den. jag hade långt tidigare pratat med Janne Gradvall om låten och lovat att höra av mig om jag hittade den, gjorde så, det här är tiden när de driver Feber sidan, inte bara att jag kommer på deras topplista den veckan men det börjar snackas om en kompilation av Clash cover, det här är på den tiden BonnierAmigo har muskler och Febergänget gjorde ju en del fina samlingar där. tyvärr rann allt ut i sanden men 5-7 år senare släpper Trojan låten på en samling.
Långt senare står jag och bläddrar i backarna i en reggaeaffär i Camden. Ni som gjort det vet att alla sjuorna har vita tjocka omslag så det tar ett tag att gå genom några backar. men plötsligt var den där
Steve Barrow dog den 27 maj, 80 år gammal.
Läser i senaste numret av Mojo att det var sommaren/hösten 1976 som Dub slog genom i England, det var då album som ”King Tubby meets rockers uptown”, ”Superape”, ”Garveys Ghost” släpptes, det var dessa som Don Letts spelade som DJ på Roxy och punkpubliken lärde sig att älska tyngden i dessa låtar.
Peter Alzén
40 år, det är ganska lång tid men ändå så var det ju nyss. Både The Smiths debut och uppföljaren Meat is Murder hade varit bra skivor, dessutom hade de släppt massor av bra singlar men den 16 juni 1986 släpptes The Queen is dead, deras mästerverk. skivan spenderad 22 veckor på englandslistan och som plats 2 som bäst. många skribenter/tidningar/sidor rankar den som ett av 80-talets stora album. 2013 version av NME bästa slbum lista var den etta.
Albumet fångar den känsla av utanförskap, melankoli och samhällskritik som kom att definiera bandets musik under 80-talet. Morrisseys självömkan och längtan efter någon eller något kanske skulle kunna bli jobbigt om det inte omgavs av basisten Andy Rourke finurliga spel och trummisen Mike Joyce pådrivande men givetvis Johnny Marr som spelade en precis lika viktig roll som Morrissey.med sina melodier.
Ibland vill jag säga att det är världens bästa album men det kanske är att ta i, ”Vicar in a tutu” är kanske lite väl bagatellartad men resten är ren och skär mumma.
Vid sidan av Bowie, Cohen, Marvin och Clash är Morrissey och The Smiths det som jag har lyssnat mest på.
De vägrade vara en del av musikindustrin och detta album spelas in när de bråkar med Geoff Travis som var då boss på Rough Trade, deras skivbolag, de ville lämna och kunna tjäna lite mer än den usla veckolön de fick av skivbolaget, de saknade dessutom manager, vilket gjorde att bandet fick sköta allt själva och bandet sparkades Andy Rourke för hans heroinmissbruk (Morrissey placerade en lapp med texten ”Andy, you have now left The Smith” på hans bil)
Bland svenskar födda på 60-talet och framåt har Morrisseys sätt att betrakta och spegla livet och döden, människan och kärleken, varit otroligt inflytesrikt, kanske det märktes mest på 00-talet när han räknades som en stor stjärna.
Morrissey-låtar har också varit den direkta utgångspunkten för moderna svenska verk inom många kulturyttringar.
Boken och filmen ”Låt den rätte komma in” utgår från Morrissey-låten ”Let the right one slip in”, en låt som mynnar ut i att bita någon i tungan under en kyss. John Ajvide Lindqvists uppföljare ”Människohamn” innehåller även karaktärer som citerar låtar av Morrissey och The Smiths.
Peter Birros tv-drama ”Hammarkullen” utgick från Morrissey-låten ”November spawned a monster”.
Och talar man musik räcker det med att nämna det 20-tal Morrissey-referenser som finns enbart på Håkan Hellströms debutalbum.
Men tillbaka till The Queen is dead, Albumtiteln är tagen från Hubert Selby Jr:s roman »Last Exit to Brooklyn«., en roman som är väldigt grym och otäck, en av Lou Reeds favoriter såklart.
Redan i titelspåret märks att bandet blivit hårdare och tuffare än tidigare
Men den sång som inleder skivans första spår är Cicely Courtneidge sjungande ”Take Me Back to Dear Old Blighty” från filmen The L-Shaped Room. Baserad på en roman av Lynn Reid Banks.
”The Queen is dead” innehåller en vass satir av den brittiska monarkin och samhällets maktstrukturer. musiken är tyngre än tidigare, kraftigt influerad av Velvet Underground och Stooges.
Frankly Mr. Shankly är mer klassisk singalong The Smiths goes musichall, den skulle vara en variant av Sandie Shaws "Puppet on a string" men det kan jag inte riktigt höra.
”I know it’s over” och ”Never had no one ever” är Moz i sin ynkligaste form, så fantastiskt bra
"If you're so funny
Then why are you on your own tonight?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight?
"Never had no one ever" är baserad på Stooges "I Need somebody"
”Cemetry Gates” och de två singlarna som kom med ”Bigmouth strikes again” och ”The Boy with the thorn in his side” är tre toppenbra poplåtar som har allt en jangle älskare kan önska sig, kanske är "The boy..." Moz i sin mest se mig hur missförstådd jag är.
och efter parantesen så kommer ”There Is a Light That Never Goes Out”, en låt som har blivit en av de mest älskade låtarna i brittisk pophistoria. Med sin romantiska men samtidigt tragiska text skildrar den en längtan efter närhet och mening i livet. texten lånar fraser från New York Dolls "Lonely planet boy"
Ni har väl sett Rick Astley tolka den?
Sista låten kanske också är en bagatell men knappast någon textmakare har kunnat skriva en låt som ”Some Girls are bigge than others” utan bli för fånig.
En av albumets styrkor är dess variation. Vissa låtar är snabba och energiska, medan andra är mer lågmälda och känslosamma. Trots detta känns albumet sammanhållet tack vare det tydliga som var The Smiths sound, kombinationen mellan mörker (läs Morrissey) och ljus (läs Marr)
Det är möjligt att jag spelar Strangeways here we come oftare men det betyder inget ändå. Om 80-talets indiepop sammanfattas i 2 album är båda fråm Manchester , detta och Stone Roses debut. dessutom bara en månad efter albumet hade släppts så kom singeln "Panic" ännu en klassiker att trä på det halsband av klassiska singlar från bandet.
Prince
Idag är det 10 år sedan Prince dog.
Jag minns när jag såg och hörde Prince första gången, det var en video av ”Sexuality” i ett tv program där Jan_Olof Andersson presenterade videor, tror programmet hette Rockout.
Låten var minst sagt annorlunda och på omslaget till singeln stod Prince i tangatrosa, Jag köpte singeln men den var ingen jättehit när jag var DJ på Wictoria eller Fenix
Nåt år senare spelade Kaj Kindvall ”1999” i tv-programmet Casablanca och nu fattade jag storheten eller iaf blev min fascination för Prince ordentligt mycket större.
Den funkade alldeles utmärkt på dansgolvet
Nu hade Prince skaffat sig bandet The Revolution
Popmusikens största förnyare präglade var sitt decennium. Beatles på 1960-talet. Bowie på 1970-talet. Prince på 1980-talet.
Prince var kanske 80-talets Bowie och frågan är om han inte fortfarande har stor påverkan på modern musik
Stora artister som Beyoncé, Drake, Solange, Rihanna eller varför inte Robyn med flera hade inte låtit som de gör utan Prince.
Som Bowie på 70-talet så suddade Prince på 80-talet ut gränsen mellan maskulint och feminint. Och mellan rock och dansmusik.
Medan Bowie hämtade influenser från svart och funk hämtade Prince influenser från vit new wave och synthpop.
MTV vid starten 1981 vägrade i flera år att visa videor med svarta artister, tror Prince ”Litte Red Corvette” var den första som visades av med en svart artist
De som till slut fick MTV att börja spela svarta artister var Prince och Michael Jackson.
Om albumet 1999 var det som fick mig in på hans musik ordentligt så var ju såklart Purple Rain albumet som fick mainstream publiken att älska honom.
På det albumet börjar hans gitarr få ta större plats men har han lämnat de snuskigare texterna bakom sig då? Nä när Tipper Gore hörde sin dotter spela ”Darlin’ Nikki” så startade hon Parents Muisc Resource Center som tvingade skivbolagen att sätta varningslappar på sina skivor.
En del Prince konnässörer betraktar Purple Rain lite föraktfullt men den har en hel del fantastiska låtar. Hur skulle han följa upp ett album som sålt mer 13 miljoner exemplar?
jo med ett psykedeliskt popalbum som Around the world. En skiva som jag tycker är lite bortglömd idag men har otroliga fina popdänger.
Parade som kom efter var väl om jag inte minns fel snudd på ett soundtrack till filmern Under the Cherry moon, skivan var det sista med The Revolution.
I samma veva kom han till Stockholm för första gången, jag såg honom på isstadion, första låten var ”Around the World in a day”, hela bandet stod bakom ett draperi som åkte upp till Christopher Tracy’s parade. När jag nu kollar genom låtlistan för den konserten så är det kul att se att han blandar så friskt + att han låter Sheila E briljera i sin egen ”A Love Bizarre”.
Jag såg honom två gånger till, sista gången var när han hade en rund snurrande scen med basketkorgar på Globen. Då var det som man var inbjuden till ett party på riktigt.
Varför jag inte såg honom fler gånger var kanske lite på grund av att skivorna efter Diamond and Pearls blev lite tråkigare eller så var bara vi inte på samma våglängd längre.
Men jag var sugen när han spelade på Music and arts 2013, nåt år innan hade han haft en hitkavalkad utan dess like på Way out West. Minns inte varför jag inte åkte ned men blev mindre ledsen när jag läste på twitter han konserten blev mer och mer försenad. Sen inleder trion + Prince med ett långt gitarrmanglande. Många i publiken gick och de missade inte bara en Edgar Winter och Bill Cobham covers.
Men det var ju en del av Prince storhet som också kan liknas vid Bowies. Han stod aldrig still, ville hela tiden göra nya grejer men ibland fick de casha in på en greatest hits turné.
De år jag var mest som verksam som Dj var åren 81-93 var Prince den perfekta bryggan mellan rock och dansmusik, hans låtar funkade lika bra på rockklubben som på ”vanliga” discot.
Det har precis som med Bob Marley fortsatts att släppa nya album från graven. Det sägs att det fanns otroliga saker i kassaskåpet hemma i Paisley Park, musikhistoriens mest mytomspunna arkiv, The Vault.
I detta valv i Minneaplost förvarar Prince alla de låtar, album och videor han inte gett ut. om de borde ges ut är jag lite ambivalent till. Prince ratade ju det en gång i tiden av en anledning men samtidigt så gick Prince själv dit och botaniserade regelbundet. Flera av de bästa låtarna på hans sena album kommer i själva verket från The Vault.
jag lyssnade (nästan) genom hela hans katalog och rankade det och givetvis fanns mina största favoriter under de åren han var mest angelägen för mig.
Jag har sett en fin Paul McCartney dokumentär på Prime, ”Man on the run” som handlar om hans sjuttiotal, en period jag verkligen gillar.
Jag växte absolut inte upp med The Beatles, de hade lagt av flera år innan jag började lyssna på musik på riktigt. Visst hade jag hört massor av låtar och gillade en hel del men tror inte jag köpte någon Beatles skiva förrän Lennon mördades, då införskaffades Blå dubbeln mest på grund av att jag hade hört ”A Day in life” i något av de program som sändes efter hans död.
Sen dröjde det nog minst 5 år innan jag köpte ett till Beatles album.
Ännu knepigare är det med Paul, hela min uppväxt hade jag läst/hört att det var John Lennon som var geniet, som var den tuffa, den bra i Beatles. Paul han var inte bara snyggast utan även mesigast, gjorde musik för hemmafruar.
Men som tur lär man sig saker och vitsen med att lära sig saker är att man kan ändra sig.
Någonstans in på 00-talets början fick jag en mixcd av en vän som innehöll en massa soft 70-tals musik. Det mesta var väldigt bra men det var en låt som stack ut som extremt bra och det var ”The Back seat of my car” med Sir Paul McCartney. Jag var tvungen att köpa albumet RAM som den fanns på och herregud vad den skivan passade mig perfekt då.
Givetvis ledde det till att jag började köpa på mig alla Paul och Wings skivor från 70-talet. Allt var inte lysande men väldigt mycket. Dokumentären ”Man on the run” som nyligen kom på Prime som väldigt få har uppmärksammat ger mig ännu mer kött på benen till hans 70-tal.
Nyligen släppte Paul en ny låt ”Days we left behind”, roligt nog såg han till att den premiärspelades på en radio station i Liverpool. En låt som som handlar om minnen från förr, jag får bara hoppas det inte är ett avsked lik Bowies Blackstar eller Cohens You Want it darker.
När jag nyligen lyssnade genom allt vad Beatlarna gjorde på sjuttiotalet kunde jag givetvis inte låta bli att ranka det, och Paul var bäst.
På fredag spelar Buzzcocks i min lilla stad, de är ett band som följt med mig sen mina tidiga tonår och även om jag köpte ”Spiral Scratch” först sommaren 79 så hade jag redan ”Orgasm Addict” innan dess.
Jag har faktiskt aldrig sett dem, även om jag kanske borde gjort det på 70-talet eller ialla fall medan Pete Shelley fortfarande levde.
Debuten, som brukar räknas som den första hemkörda singlen (kan nog tro det gavs ut flera DIY singlar tidigare men kanske ingen så lyckad som denna).
”Spiral Scatch” är ju deras mest punkiga skiva och den enda Howard Devoto sjunger på innan han lämnar bandet för han tycker punken blivit en kliché.
Epn är toppen och båda låtarna ”Boredom” och ”Breakdown” är lysande nihilist punk fast med melodier i botten.
Efter Howard hoppat av fortsatte bandet och samma dag som Elvis dog 16 augusti 77 skrev de på för United Artists och samma dag som Marc Bolan körde ihjäl sig den 16 september 77 började de spela in ”Orgasm Addict” en låt skriven av både Devoto & Shelley- en låt som faktiskt var över från Spiral Scratch tiden. Titeln är från William Burroughs text som Devoto började leka med.
En titel som borde fått UA att tveka som första släpp men Buzzcocks hade sett till att deras kontrakt gav dem total full artistisk frihet, från omslag till släpp. Omslaget är gjort av deras ”egen” Martin Garret som använde ett collage från Linder, som då var Devotos flickvän och idag en etablerad konstnär.
Trots att den inte spelades på radion (utom hos John Peels förstås) så sålde den bra, baksidan Whatever happened är också väldigt bra.
I februari 78 kommer nästa single, ”What do I get” som handlar upp just Linder och om det var svartsjuka eller bara en lek med ord är Pete Shelley lite tyst om men det ingraverade på skivan är ”A love story” singeln nådde topp 40 i England och bandet hade sin första NME framsida. En väldigt bra poppunklåt är det, baksidans Oh Shit är nog mer rolig än bra.
Två månader senare kommer nästa sjua ”I Don’t Mind” ännu en lysande poppunk låt, att de hade två bra låtskrivare och även om Pete var den mest drivande så var Steve Diggle låtar snudd på lika bra, att Pete skrev flera berodde mycket på att han återanvände låtar från sitt tidigare band , ”I Don’t Mind” är en låt från 74 som gjorts om.
I samma veva släpps debutalbumet ”Another Music in a different kitchen”. Skivan startar med riffet från Boredom som går över till en hatlåt till snabba bilar eller den var i alla fall inspirerad av Ralph Naders bok ”Unsafe at any speed”. Albumet är väldigt ojämnt och kanske har bandet för hög hastighet på sina skivsläpp men några fina låtar finns där, Fast Cars , Sixteen och Love Battery. Den sistnämnda är skriven av Shelley/Devoto och med tanke på Orgasm Addict så hade de hittat ett tema där.
Mitt i sommaren 78 släpps nästa sjua ”Love You More”, bandet fick en del kritik för de oftast sjöng om kärlek men samtidigt kanske var det som fick upp dem på listorna. ”Love You More” nådde 34 plats och detta är en tid då det säljs massor av singlar varje vecka. OCH det ska bli ännu bättre.
I många år var det en offentlig ”hemlighet” att Pete Shelley var bisexuell och med tanke på det får nästa singel ett helt annat intryck ”Ever Fallen in Love(with someone you shouldn’t’ve)”. Det sägs att bandet hade sett musikalfilmen Guys’n’dolls dagen innan han skrev den, det var en hyllning till Frances, pojkvännen som han haft en långt förhållande till.
Det blev bandets största hit med en tolfte plats på Englandslistan och indirekt är den ansvarig för deras comeback 1989. Fine Young Cannibals gjorde en cover till Jonathan Demmes film ”Something Wild” och den versionen nådde 9 plats och gav en hel del stålar till Pete och då satsades på bandet igen. Den har även spelats in i flera andra versioner, bla till Shrek 2. Baksidans ”Just Lust” är mer som en klassisk punkkärlekslåt, se ”Ung & Kåt”.
Singelns popularitet gör även att det minst sagt ojämna albumet ”Love Bites” säljer så bra att den landar på trettonde plats.
Efter det släpper bandet tre singlar som alla är top 40, alla är fantastiska bra och trotsigt nog vägrade de ta med någon av dem på ett album. ”Promise””Everybody happy nowadays” och min kanske favorit med bandet ”Harmony in my head” som överraskande nog är skriven av Steve Diggle, det roliga var att tidningen Sounds skrev att Pete hade fått skrovlig röst när de recenserade den,
Några vänner till mig var över till London hösten 79 och skulle se Buzzcocks, som bonus fick de även förbandet Joy Division. Och någonstans där i slutet av 79 börjar postpunken ta över från de gamla punkbanden. Buzzcocks tredje album ”A different kind of tension” är väl kanske deras artrockigaste skiva men om man lyssnar, framför allt på b-sidor och en del albumspår så har de haft en hel krautrockiga influenser även tidigare. Jag tycker väldigt mycket om detta album. Väldigt underskattat. Albumet når 26 plats men här börjar det gnissla i maskineriet, trots att de turnerar hela tiden och släpper ganska populära skivor så är ekonomin i botten.
Samlingsalbumet ”Singles goes staedy” släpps och i USA, där ingen av singlarna hade släppts säljer den riktigt bra, i någon form av lätt hybris får bandet för sig att de ska släppa singlar numrerade som part 1, part 2 osv, sen ska de läggas ihop som ett album till Amerika. Av flera anledningar blir det bara tre och alla mer eller mindre floppar.
Deras förhållande till skivbolaget, som nu blivit övertagaet megajätten EMI är inte bra, ekonomin är i botten, bandet har möten bakom ryggen på Pete. I samma veva så hör deras (väldigt underskattade) producent Martin Rushent av sig till Pete och ber han komma ner till hans nya studio. Där leker de med en trummaskin, 12 strängad akustisk gitarr. Låtar som Maxine och ”Homosapien” blev skrivna, båda de var gjorda för Buzzcocks men blev istället starten på Petes solokarriär, fast på när Buzzcocks lirade Coachella 2012 spelade de faktiskt Homosapien, de har gjort en hel del bra låtar efter comebacken men samtidigt är det svårt att se att de fortsätter nu efter Petes död.
Pete Bisexualitet blev lite mer känd när Homosapien släpptes, givetvis så bannades den av det ängsliga BBC, men blev en hit i Australien och Kannada, 12 tums version gick även in på Billboards dance lista.
Peter Alzén
Buzzcocks bästa låtar
Den 4 mars 1989 såg jag My Bloody Valentine i en lunchresturang vid Danviksbron, det var givetvis Harry Byrnes Electric Garden som hade hyrt in sig där.
Förutom att bandet spelade högt och att breaket i ”You Made me Realise” var mycket längre än på skivan så mindes jag att det var tre olika (en var Tron) filmer projekterade på dukar utefter väggarna och så eftersom det var en lunchresturang så fanns det bara en toalett som hade en lååång kö hela tiden. Jag frågade en i ppersonal om det bara fanns den toaletten och han frågade vad jag hade för behov, jag behövde pissa sa jag och då pekade han mot ett skynke, där bakom fanns en stor ”hink” som jag kunde göra mitt, någon skulle sen hantera den där.
Ett drygt år senare såg jag MBV igen men då på ULU i London, det var Sonic Boom som var förnband, det var en ohyggligt varm maj dag och svetten rann efter benen. Nu hade bandet inte bara höjt volymen ordentligt dessutom blev breaket i ”You Made me realise” mycket längre.
Sen trodde jag att jag såg dem på Hultsfred 1992 men enligt programmet så verkar de inte ha spelat där men jag har sett MBV en gång till och då var det där breaket ohyggligt långt.
(kan de ha spelat i Hultsfred Då 1992?)
Det som är fascinerande med en del musik som räknades som alternativ och rent ut sagt konstigt när jag var yngre är idag, kanske inte mainstream men väldigt populär bland yngre.. Band som Pixies, Slowdive och nämnda My Bloody valentine har milliontals av streams och albumet LOveless räknas idag som klassiker.
Skivan ska ha kostat mer än en kvarts million pund att spela in och när skivbolaget Creation höll på gå under bland annat av det och sen när nästa skiva aldrig kom, för gitarristen och låtskrivaren Kevin Sheilds blev aldrig nöjd med den så fick skivbolagsbossen Alan Mcgee rådet av sina ekonomer att sparka bandet, vilket han gjorde och sen hamnade de på Island som fick vänta till 2008 innan det kom ett nytt album.
Peter Alzén
Leroy Hutson
Curtis Mayfield är en gigant, det är vi alla överens om, han ledde ju innan solokarriär tog över Impressions, en av många makalösa soulgrupper på 60-talet som sjöng i perfekt harmoni.
Nä r Curtis lämnade bandet, var det inga ”Hard Feelings” han fortsatte skriva låtar till dem plus att hans gamla kompis Leroy Hutson tog hans plats. Leroy hade tidigare blandannat körat på Curtis ”Roots” album.
Curtis skrev blandannat den magiska ”Stop the War” till deras album ”Times have changed”
Han hade delat rum på College med Donny Hathaway och varit med och skrivit hans ”the Ghetto”.
Han Lämnade Impressions 1973 för en solokarriär men fortfarande på skivbolaget Curtom, skivbolaget som startades av Curtis och Eddie Thomas. Ett skivbolag med ohyggligt mycket makalösa låtar på
Leroys solokarriär var ingen smash hit, han hade lite småhits på R’nB listan men konnässörer vet att det finns många guldklimpar där.
Han skrev även låtar och producerade Roberta Flack, Linda Clifford, Natural four, Voices of East harlem. 2017 släppte Acid Jazz bolaget en fin samling med hans sololåtar.
Och för några veckor sedan släppte bolaget med det fina namnet Home of the good groove en outgiven låt från 1977 och det är solklart den låt jag lyssnat på flest gånger denna vargavinter ”Trust my Heart”
Peter Alzén
Det är 1982, Simon är en storstjärna i varande, tyvärr är inte hela världen med på det. Han är den begåvade killen i en liten liten stad men har ett band som ska bli större än Lustans Lakejer. Vid sin sida har han Pirjo, Avestas Karin Boye. De lyssnar på Joy Division, Japan och Lustans Lakejer såklart. Så börjar Henrik Tords ”Vår tid är över” och det är en tid jag verkligen kan känna igen mig, folk som ska bli stora, folk som snackar och drömmen om att lämna småstaden. Sen kommer Rickard in i boken och balansen mellan Pirjo och Simon rubbas.
Kapitlen varvas med 1982 och 2024 när Simon, som aldrig blev någon stor popstjärna men nu filmusiker återvänder till Avesta för att reda ut allt. Vad var det som hände Nyårsafton, då bandet Cicero skulle spela och Klas Lunding från Stranded skulle komma och lyssna. Vad hände efter det?
Jag gillade verkligen Vår tid är över, visst en hel del minnen från den tidigt 80-tal dyker upp, hur bestämd man kunde vara i sin smak, vad som var bra och vad lite som gjorde att det inte blev bra.
En tro på en större mer spännande värld utanför pojkrummet och småstaden. Och de sista dryga 100 sidorna i nutid vrider och vänder ordentligt på historien. För att citera baksidan av boken ”Det är en berättelse om att bli sams med sin ungdom och sorgen över ett liv som aldrig blev. Och om en vänskap som vågade utmana döden”
Peter Alzén
1986
Var året när Palme sköts, en av Tjernobyl reaktorer exploderade, rymdfärjan Challanger sprängdes i luften.
Själv jobbade jag i köket på Scandic, förmodligen även i Wictoria och Fenix DJs bås.
Jag såg Metallica på Roskilde, fattade inget, tror nog att jag uppskattade Nomads, Cult och Llloyd Cole mer det året.
Här är jag och Richard Solstierna i publikhavet på Roskilde,
jag minns uppvaknandet den här dagen för 10 år sedan, det gick rykten på twitter att Bowie hade dött, bara två dagar efter hans födelsedag och skivsläpp Black Star. det tog någon timme av ovisshet innan det bekräftades. Jag var kanske inte i chock men i ett tillstånd av limbo där jag inte visste hur dagen skulle komma bli. vet att jag visade Life on Mars och Lazarus videon för mina elever och då insåg jag på något sätt att det var ju ett Rekviem han hade skrivit, det sista han gjorde. på den tiden skrev jag kontinuerligt i Gefle Dagblad och redaktören beställde givetvis en krönika av mig om mina tankar på David Bowies död, när jag läste igenom den nyss så känner jag så gott som likadant idag så här är den i repris
"Jag sitter här och bläddrar i en stor orange 320 sidor lång katalog från utställningen jag var på för tre år sedan. Det var David Bowie på The Victoria & Albert i södra Kensington. Hela bottenvåningen på museet var fyllt av saker man inte trodde man skulle få se.
Tidiga bilder från hans första år, den första pressbilden när han var 16 år, handskrivna texter till flera av de tidiga låtarna. Jättestora tv-skärmar som täcker närmare 20 meter uppåt vilka visar bilder från genombrottet med "Starman" på Top Of The Pops till scener från senaste "Reality"-turnén. Massvis med kläder som alltid har gjorts av upcoming designers. Tavlor som han målade under sin Berlin-period. Ett rum som visar klipp från alla filmer och pjäser han har varit med i. Till och med hans kokainsked som han hade under inspelningen av "Young Americans" fanns med. Det är en makalös samling som får mig snudd på att bli alldeles mållös. Det var som en våt dröm som gick i uppfyllelse
När jag var 10 år fick jag min första bandspelare och då började jag lyssna på musik på riktigt. En av mina första minnen är att jag lånade "Ziggy Stardust"-albumet på biblioteket uppe i Sätra. Sedan låg jag inne i mitt pojkrum och drömde om alla de världar han målade upp. Från öppningsspåret "Five Years" med sin domedagspredikan:
"Pushing through the market square, so many mothers sighing. News had just come over, we had five years left to cry in".
Till den majestätiska "Rock’n’Roll Suicide" är det ett formidabelt album. Förmodligen hans bästa även om jag skulle säga att han är en artist som gjort kanske sex stycken riktiga fullträffar. Det som ändå får Bowie att vara relevant utan att bara prata i nostalgiskt skimmer 2016, är att han aldrig slutade vara vare sig nyfiken eller våga ta risker. Få av de andra giganterna som fortfarande håller på som Paul McCartney, Rolling Stones eller Bob Dylan skulle kunna bli Best New Music på Pitchfork.
Den senaste skivan "Black Star" som kom i fredags är rent ut sagt lysande, och nu med facit i hand ännu mer skrämmande.
Allt han har gjort är inte fantastiskt och ska jag vara brutalt ärlig är perioden från 1985-1991 snudd på skräp. Först förlorade han sig i någon form av bombastisk stadiumrock efter han blivit megastjärna med "Let’s Dance" 1983, sedan startade han ett ganska misslyckat rockband (Tin Machine) innan han återfick insikten och återvände till blue-eyed-soul med plattan "Black Tie White Noise". Efter det fick han tillbaka lusten att utforska musik igen.
Det roliga med Bowie är att han inte bara gjort musik, som förvisso är så briljant att det skulle räcka otroligt långt. I stället gör han allt som han vill - och är ganska bra på det andra också. Eventuellt beror det på att han kommer från art school-världen och har studerat pantomim hos Lindsey Kemp
Men Bowie var inte bara en artist som gjorde bra musik. I intervjuer och passager av hans musik fick han mig att läsa George Orwell, lyssna på Tangerine Dream och Anette Peacock. Det var inte mer än några år sedan jag såg en Brücke-utställning i Berlin bara på grund av omslaget till "Heroes"-plattan.
När man växte upp var Bowie en vän till alla oss som kände sig lite utanför, han fick oss som inte var med i hockeygänget att tro på en annan värld där böcker, kläder, filmer och musik var det viktigaste
När punken kom gjorde Bowie annonser till skivan "Low" med texten "There’s old wave, there’s new wave and there’s David Bowie". På något sätt har han alltid levt i ett eget parallelluniversum. Han har alltid haft en egen stil som han ofta bytt från 60-talets mod, till glam, över vit soul till en nutid som möjligen kan vara imagelös.
1983 såg jag äntligen honom på Ullevi efter att åkt buss hela natten. Jag blev besviken, stod fem-sex meter från scenen, Men At Work var vidrigt förband och de flesta runt mig var folk som gillade Police och annat sånt som jag föraktade. När de spelade "White Light/White Heat" gick flera på toaletten. Jag dansade så gott det gick, sen tog det flera år innan jag ville älska honom igen.
Om Lou Reed uppfann den vuxna rockmusiken var det Bowie som tog den ut till den stora publiken. Där Lou sjungit om heroin, transvestiter och SM-sex lyckades Bowie inte bara göra alla icke-straighta en jättetjänst när han kom ut som bisexuell. Även hans låtar handlade om saker som normalt inte hörs på tio i topp.
Det är måndagskväll när jag skriver detta, jag är tvungen att visa min yngsta son BBC-dokumentären "Five Years", som är en fantastisk film om Bowies resa från "Space Oddity" till "Let’s Dance". Tror den kommer på SVT i helgen. Annars finns den att se på SVT Play.
Nu går jag fram och tillbaka till min stereo. Plockar med alla skivorna. Nu vet jag hur det kändes när Elvis dog. Lite tyst för mig själv nynnar jag Phil Lynotts låt som han sjöng när Elvis dog.
"Me I went to the liquor store. And I bought a bottle of wine and a bottle of gin and played his records all night. Drinking with a close, close friend".
Sen så tänker jag på att om det finns en himmel sitter han där uppe och sjunger för oss alla:
"Planet Earth is blue and there’s nothing I can do".
Peter Alzén
tisdag 30 december 2025
Go-Betweens
För någon månad sen var Robert Forster i Stockholm, det är han ganska ofta då
det är ett några svenskar som är hans kompmusiker numer, jag missade konserten
av en idiotisk anledning.
Det stod på Debasers hemsida att det var väskförbud, nåt som hängde kvar sen
terrorhotet mot Sverige och jag hade en väska som jag inte kunde göra mig av
med, så vi struntade i alltihop, jag såg ju i alla fall när han var här förra
gången. Sen visade det sig att de hade inte alls väskförbud utan hade bara glömt
att tagit bort det från annonsen.
Samtidigt som han var här då så var han gäst hos Fredrik Strages podd
där signerade han ett kakfat som jag vann
Jag tror Cattle and Cane var första låten jag hörde med Go-Betweens, den var med
på någon lågpris samling som MNW gav ut. Band från Rough Trade, Cherry Red och
andra indiebolag samlades på den.
Lysande låt och början på en förtjusning av ett australienskt band. Tyvärr såg
jag bara dem en enda gång, Rosklide 1987, kanske var det när de hade sin bästa
tid Tallulah hade just kommit och det är finfint album men 1988 peakade de då
jag tycker !6 Lovers Lane är ett magnifikt album.
De flesta skivorna med Go-betweens är såklart värda att ha, tyvärr sålde inte så
mycket som de borde vilket gör att andrahands marknaden på deras skivor är
ganska dyr och skral.
En rolig myt/sanning om Go-Betweens är att det sägs att den stad i världen de
var störst per capita var Skellefteå. Givetvis beroende på Wannadies sångaren
Pär Wiksten stod i stadens skivaffär och mer eller mindre tvingade på alla
Go-Betweens skivor.
Stefan Nylén som då jobbade på MD, företaget som distribuerade Go-Betweens ska
ha sagt att 15% av bandets skivor såldes just där i Skellefteå.
Everything But The Girl, Lloyd Cole & The Commotions, Prefab Sprout och The
Smiths är precis som Go-Betweens några favoriter från 80-talet som jag tycker
har åldrats bäst, kanske är det melankolin, kanske är det litterära anslaget,
kanske är det de fantastiska melodierna. Troligen kombinationen.
Det är musik långt ifrån AC/DC, Motley Crue eller nåt annat band som sjunger om
brudar, sprit och motorcyklar.
The Go-Betweens bildades på universitetet i Brisbane 1978. Exakt 30 år senare
inleddes uppförandet av en bro i deras hemstad i Australiens Queensland som fick
namnet The Go-Between Bridge. De tog sitt namn från den brittiske författaren L
P Hartleys roman ”The Go-Between” (”Gudarnas budbärare” på svenska) från 1953
och apropå böcker.
Jag har läst både Robert Forsters bok om Grant och Tracey Thorns om Linda
Morrison, båda är omistlig läsning även om du inte är så intresserad av
Go-Betweens
Roberts bok om sin kumpan Grant är en vacker berättelse om en vänskap men
samtidigt precis som en lång vänskap under formativa år inte alls utan friktion.
Tracey Thorn skrev en bok om sin bästis Lindy Morrison, trummis i Go-Betweens.
Men man behöver inte älska Go-Betweens eller Everything but the girl (fast det
gör man väl?) för att uppskatta Traceys bok. Det är en fin historia om kvinnor
som tar plats, om vänskap och om hur vissa mer eller mindre skrivs ut ur
historien
Robert Forster och Grant McLennan var kärnan i bandet, ända fram till den
sistnämndes alldeles för tidiga bortgång i en hjärtattack i sitt hem i Brisbane,
blott 48 år gammal, 6 maj 2006.
Deras bästa låtar
Streets of your town
1.
”Round and round, up and down, through the streets of your town” — en oslagbar
refräng med akustisk jangle och fin kör av Amanda Brown. Texter som är som
raymond Carvers noveller, allt verkar normalt men ”Don’t the sun look good today
but the rain is on its way, watch the butcher shine his knives, and this town is
full of battered wives”.
Cattle and Cane
2.
Här det tidiga Go-Betweens är nästan som C86 flera år tidigare, melankoliskt,
melodrama, melodiskt och suggestivt.
Spring Rain
3.
Robert Forsters största stund? Videon andas optimism trots vårregnet, här på
skivan Liberty Belle and the Black Diamond express börjar de hitta den
popformula som de strax briljera med.
Was there anything I could do?
4.
Som jag tidigare skrev så är 16 Lovers lane ett fulländat album och då är det
inte så konstigt att nästan hela albumet tog sig in på listan. Texten är nästan
Morrissey aktig och melodin lika stark som Johnny Marrs men det låter ändå bara
som Go_betweens
Right Here
5.
Jag märker att det flest Grant låtar i toppen, kanske hans vemodiga låtar är det
jag gillar mest.
Här har jag rankat deras bästa låtar, visst en annan dag så flyttar några låtar
runt men i sista dagarna av 2025 är det den här ordningen
Min vän Jocke Hermelin som också liksom Stefan Nylén var säljare gjorde en rolig
spellista på hur uppföljaren till 16 Lovers Lane hade kunnat låta
Peter Alzén
Bortglömda 80-tals klassiker powerpop edition
Mops – Lisa & Sluggo
Mops var Docent Döds lillebröder både musikaliskt och på riktigt då Zebo Hillborgs lillebror Olle var med i bandet, glad och trevlig modspop.
Etiquette Mona -Amsterdam
Dj på lördagens Docent döds spelning är Jocke Hermelin, sångare och låtskrivare på denna pärla. Idag en singel värd många tusenlappar men missa inte att de just släppt en lp där de samlar upp allt de spelade in.
Heartbreak - Det är inte min stil
Innan Kent var det Heartbreak som var Eskilstunas stolthet (okej Kanske Date-X också) , de hade 1978 varit med på Sonets stora satsning på Svensk ny musik Swedish tracks 79, men då under namnet Heartbreak Hotel. De spelade på Måndagsbörsen och sålde 5000 exemplar av sitt andra album men är nog ganska bortglömda idag
Schnabel - Fröken ur
Vad vet jag om Schnabel? Inte mycket de började som punkbandet Panic innan de blev Schnabel, en singel och två låtar på Pop Job hann de med på Stranded rekords, efter det bytte de namn till Fahrenheit och gjorde 2 singlar hos MNW.
Vertex – John
Ockelbos bästa band var The Vertex även om Lars Langs också var toppen och de delade ju dessutom en del medlemmar. Här från deras andra single. Även de har nyss släppt en lp med en massa material på
Peter Alzén
Bortglömda soulpärlor från 80-talet
Sweet Pea Atkinson – Don’t walk away
I något nummer av tidningen Now and then nämner Hans Olofsson att Jan Gradvall skulle skriva en artikel om 80-tals soul i Pop, och lite lätt spydigt skriver han att om han inte nämner Sweet Pea Atkinsons album från 1982 ”Don’t Walk away” så kan han inte ha många fler att komma med. Sweet Pea var sångare i Was not Was och gjorde ett soloalbum producerat av bröderna Was. En alldeles utmärkt album precis i skarven av vad som skulle bli den moderna 80-tals soulen. Här en fin General Johnson cover
Gwen Guthrie – Can’t love you tonight
Gwen Guthrie var bakgrundssångerska hos många, bland annat Stevie Wonder, Arteha, Madonna och Peter Tosh! Av hennes egen solokarrirär minns flest Ain’t nothin’ goin’ om but the rent och kanske Peanut butter men den här låten om AIDShotet är en bortglömd pärla tycker jag
Bobby Womack – I wish he didn’t trust me so much
Bobby Womack är knappast bortglömd, hur många fantastiska låtar och album som helst men den här singeln från mitten av 80-talet är knappast någon som nämns i första taget men fullständigt lysande.
Curtis Mayfield – Dirty laundry
Apropå soullegender med hur många bra låtar och album som helst, här kvalar såklart Curtis in men den här snygga låten som andas nästan lite country och är knappast sönderspelad.
Odyssey – If you’re looking for a way out
Den här singeln nådde faktiskt sjätte plats på englandslistan men blev mest uppmärksammad (i alla fall i min lilla värld) när Tindersticks gjorde en finfin cover på den.
Odyssey är väl mest känd för upptempo låtar som Going back to my roots, Native New Yorker och Inside out men den här skilsmässoballaden kan vara det finaste de gjorde
Temptations – Aiming at your heart
Temptations är väl kanske bland de största soulgrupperna genom tiderna men deras självbetitlade album från 1981 är väl knappast något av de första man köper med dem. Men den innehåller pärlor som den här modern soulklassikern.
Peter Alzén
Fler Bortglömda svenska pärlor från 80-talet
1. Cosmic Overdose – Oj oj oj
För några veckor sedan så var Twiceaman gäster hos Fredrik Strage, och då ställde jag frågan när ska Köttbulleboys släppas men de sa att den är ju släppt men heter Oj OJ OJ, klassiker från AB Svensk Rock 1980
2. Dansdepartementet – Wankers
En gång i mitten av 80-talet spelade mitt band Metal Mean Machine förband till Dansdepartmentet. Det blev en väldigt blöt natt. Men sveriges svar på Killing Joke var lysande live.
3. Thirteen Moons – A Moment in time
Det svenska band som förmodligen fick bäst och mest beröm i engelsk press på 80-talet var Thirteen Moons, jag lovar att svenskt vemod nämndes. Fantastiskt vacker sång.
4. Global Infantilists – This Music
Ok ett annat band som NME och de andra skrev upp var Mare Kandres Global Infantilists. Sorgligt bortglömda idag men en gång i tiden hatade av alla rockers för de var sååå pretentiösa.
5. All That Jazz – Banner of love
6.
1987 var Karlstadbandet All That Jazz the next big thing, låtar på amerikanska soundtrack, mycket snack i utländska press och visst var deras album ett riktigt bra modern rockplatta men deras debut tolva från 1985 var mer postpunk och saknas än idag på streamingtjänsterna och därför blir det dagens val.
Peter Alzén
Bortglömda 80-talspärlor del 4
Några mer eller mindre bortglömda akter jag såg live på 80-talet
Mo-dettes – White Mice
Första bandet jag såg första gången jag var i London. En måndagkväll på Moonlight club, som låg i Railway Hotel i West Hampsteadt. Minns att ölen var sjukt billig, speciellt för en törstig 17 årig Gävlebo. Men det var alldeles för många skinheads där och överallt den sommaren i London.
Rose of Avalanche – LA Rain
Sommaren 85 såg jag Sisters of mercys svansång på Royal Albert hall. Ett halvår senare var jag och lillebror där igen, i London alltså. På Dingwalls såg vi bandet som lät som en korsning av Sisters och Velvet Underground. Vi hade träffat en stockholmare någonstans som vi hade tagit med oss, tror CC och Lena Larsson också var med. Dagen efter skulle vi ta tåget till East Croydon för att se Ghost dance, Richard Marx från Sisters nya band men då orkade inte vår nya kompis förlja med, han skulle dricka öl på Moscow bar istället.
Gene loves Jezebel - Bruises
84-85-86 kändes som jag var på Kolingsborg varannan vecka. Det var jag inte för det var många mil mellan oss. Men det var ohyggligt många roliga konserter, en hel del band jag glömt men när jag tänker efter så var Gene Loves Jezebel roliga, sen blev de precis som Cult och andra band som någon mindre rolig version av hårdrock.
Voice of the Beehive – Don’t Call me Baby
Avdelningen mindre lyckad val på en festival måste vara när jag valde bort Cornelis nästsista spelning för att istället se Voice of the Beehive. Men hej två pigga systrar och två fd Madness medlemmar. Tråkigare kan man ha. Dessutom var lilla kulturtältet snuskigt trångt och varmt (han spelade alltså inte på stora scenen som i filmen.
Loop – Collision
I slutet av 80-talet byttes Kolingsborg ut mot Barowiak i Uppsala, massor av roliga bokningar där. Ett band som är sorgligt bortglömda är Loop. Kanske inte lika fantastiska som My Bloody Valentine men absolut värda ett stund om ni gillar gitarrväggar.
Kitchen of Distinction – the 3rd time we opened the Capsule
Ett till band som fler borde höra, speciellt deras första album är en riktig pärla. Deras spelning på Barowiak var en sån där trevlig kväll när allt kändes bra, förutom att basisten retade sångaren för han var homosexuell, det kändes sådär modernt
Peter Alzén
Det är några skivbolag jag har så gott som komplett katalog med, förutom de som nästan bara kretsar runt ett band som tex Merciful release så är det i Sverige Heartwork och Stranded som jag tror är snudd på kompletta.
Några otroliga låtar från Strandeds brokiga katalog
Plast – I Köket desperat
Många av dessa skivor köpte jag på postorder antingen från fanzinet RIP eller direkt från skivbolaget. Skiva nr 1 på Stranded Rekords är EPn live på verket där jag faktiskt tackas på baksidan 😉. EP nummer två är denna pärla. Plast var mytomspunna i fanzines innan skivan och den är snudd på fantastisk i sin brutalitet, industrimusik men ändå med melodi.
Silicone carne – Existens
Den har nr 8 i Strandeds katalog men känns som den kunde vara ännu tidigare. Joy Division på svenska? Kanske, sorgligt bortglömd single.
Förrädarna – Marcellos pojkar
Förrädarna hette först Döende Dandies då var det nån form av ”Supergrupp” med Janne Kyhle och Adrian från första Lustans albumet + Ola skox Andersson (tidigare producent åt Lustans) från TV3 och Andreas Theve. När de sen bytte namn till Förrädarna så var det Adrian, Ola och Marita Cassidy som var alias för Annina Rabe, senare litteratur kritiker på Expressen.
Marcellos pojkar är en magiskt bra låt med en text ”Ett liv med munsår och sänkt moral” kan man inte gå fel. Tyvärr spelar de inte in något mer (Döende Dandies finns med på Cosa Nostra kassetten, däräven DiLeva har en fin låt med kallad Mother)
Carl Myrén – Jag flyttar in hos mig
Några år senare hade Stranded lämnat postpunken och sommaren 83 släpps den här singlen som doftar svenskt 60-tal, Gals&Pals och sommar. Jag köpte den för en krona i en rea back men spelade den ofta, lika ofta baksidan ”Koftan”. Många år senare ska jag spela den här låten för en vän som något han inte hade hört, och han plockar strax efter fram albumet som jag inte visste fanns. Sånt kan bygga vänskap.
För att citera Carl - "Livet - Mer än att överleva"
"Livet - ni längre och roligare"
"Svårmod gör ingen glad"
"Levare gör det i livet"
"Livet är dödskul"
När jag letar efter honom på nätet nu ser jag att han fotograferar och åker motorcykel.
Mockba Music – Exil
Tom Wolgers projekt efter han lämnat Lustans Lakejer var såklart Mockba Music.
Det blev aldrig speciellt stort, tyvärr men det kanske är för mycket Steely Dan funk för synthpojkar och flicorna. Alla tre singlarna är väldigt bra, den här är kanske bäst.
Giant Steppers – Uptown downtown
Dotun Adebayo var en legendarisk kille som hade haft sitt fanzine Nya musik expressen, senare även skribent på Schlager. Hans första band hette Zion Steppers vilka gjorde den otroligt roliga singeln Helldriver. Sen ville han ville han inte förknippas med Zionism så namnet ändrades. Kanske ett udda släpp av Stranded med en reggae lp som dessutom låter otroligt bra, producerad av Dennis Bovell.
Peter Alzén
New Wave som det lät i Brett Easton Ellis böcker, jag älskar att läsa hans böcker och en av orsakerna är alla musikaliska referenser som läggs ut. Minnen tillbaka till min egen ungdom. Favoriter jag glömt och sånt jag missat. Här är 5 mer eller mindre bortglömda pärlor.
Wall of Voodoo – Far side of Crazy
1.
Wall of Voodoo hade en hit med ”Mexican Radio”, sångaren Stan Ridgway hade hoppat av, han blev senare känd i någon form av berättande modern pop med hiten ”Camouflage”, men det här borde blivit mycket större än vad det blev lysande låt (den hamnade dock på 23 plats på den Australienska topplistan)
The Church – Tantalized
2.
Apropå Australien, Ok The Church är kanske inte så bortglömda, de blev ju smått favoriter i Sverige när deras video till ”Unguarded Moment” visats på Måndagsbörsen och sen fick de väldigt välförtjänt en stor hit med fantastiska ”Under the Milky Way”. Men skivan innan, ”Heyday” var en favorit på 80-talet och nu när jag lyssnar på den igen så slås jag av hur många bra låtar det är på den.
Johnny Warman – Screaming Jets
3.
Apropå Måndagsbörsen, från en tid då en låt/video spelades på landets populäraste program så var topplistan så gott som given (några undantag Peter Lemarc och Niklas Strömstedt). Jag vet väldigt lite om Johnny men Peter Gabriel röst gjorde tillräckligt för jag skulle gilla det och det låter väldigt mycket Gabriel runt 82 också
4. Red Guitars – Good Technology
Jag vet inte om Red Guitars nämns i någon av Brets böcker men det känns som det borde ha gjorts, ”Good Technology” är kanske deras enda bra låt, i alla fall den enda jag minns nu men det är en finfin låt om alla problem som knappast blivit mindre sen 85 då den här släpptes.
5. B-Movie – Nowhere Girl
B-Movie släppte faktiskt ”Nowhere girl” redan 1980 på indipendent bolaget men det dröjde till 1982 då den version vi känner till dök upp. Some Bizarre hade plockat upp bandet och släppt två utmärkta lovande singlar i ”Marilyn Dreams” och ”Remembrance day”. Man kan lätt tro att ”Nowhere girl” var en hit men som bäst nådde den 67-plats på Englandslistan.
Idag gör vi ett nedslag på de brittiska öarna och håller inom någorlunda indiepop världen
1. Scarlet party – 101 Dam-nations
Smått bortglömd klassisk engelsk pop, lite Costello, lite mer Squeeze och givetvis lite Beatles, bonus vetenskap Mark som spelar gitarr är bror till David Gilmour.
2. Primal Scream – Velocity girl
Primal Scream blev ju gigantiska i skarven 80- och 90-tal, de blandade fräcka samplingar med dansbeats och rockriff men ofta när jag går tillbaka till bandet så gillar jag mer deras veka pop som den hade i början.
3. Weather Prophets – Almost prayed
Två av killarna var med i Loft som gjorde den finfina ”Up the hill and down the slope” som också skulle platsa här såklart. Men jag tror den här är mer sorgligt bortglömd trots allt.
4. Field Mice – Emmas house
För många år sedan gjorde några mixcd med blandat indie pop åt en vän, efter några dagar messade han och sa att Emmas house var kanske den bästa låt han hade hört på många år, jag förstår exakt känslan när man hör en fantastisk låt för första gången, en kick jag ofta jagar, tyvärr händer det alldeles för sällan och ja det är en magiskt bra låt
5. That petrol Emotion – Cellophane
När Undertones imploderade så valde bröderna O’Neill att skaffa en amerikansk sångare och bilda That Petrol Emotion. Jag såg dem i London vid tidpunkten för den här skivan, lysande band , lysande skiva och alldeles för bortglömda idag.
Peter Alzén
